Mikael Jansson var partiledare 1995–2005 och var därefter försvarspolitisk talesperson. Han var invald för partiet i två mandatperioder i riksdagen, 2010–2018, och satt bland annat i försvarsutskottet.
NyT: De första 20 minuterna i sitt vårtal talade Åkesson om utrikespolitik, framför allt om stödet till USA, Israel och Ukraina. Kina, Ryssland och Iran beskrevs som ”ondskans axel”. Hade du kunnat föreställa dig när du var aktiv i SD att han senare skulle tala så mycket om utrikespolitiska frågor?
– Nej. Men det är ju inte han själv som tänker ut det här, utan han har valt att lita på några som har en ganska ensidig syn. På min tid sade han alltid att han tyckte att Israel var en konflikt långt bort, som han var så väldigt ointresserad av.
NyT: Israel var aldrig något samtalsämne under den tid som du var partiledare eller efteråt, när Åkesson tagit över?
– Nej, det var det inte. Han uttalade det själv att han var helt ointresserad av Israel och Palestina, för att det var långt borta.
Enligt Jansson fanns det heller inga påtryckningar från externa krafter att ta ställning.
– Det var en icke-fråga.
NyT: Då blir det ännu märkligare att Åkesson idag talar om Israel i vartenda tal?
Jansson märkte inte av något intresse för Israel under de mandatperioder han satt i riksdagen (2010–2018). Han beskriver det som att det ”kommit plötsligt” någon gång därefter. Redan under sin tid såg han dock hur partiet kraftigt tonade ned sitt EU-motstånd och Natomotståndet, vilket ledde till att han lämnade partiet 2018. I stället anslöt han sig till Alternativ för Sverige, som drev de frågor som SD tidigare stod för. Året därpå övergav sedan SD sitt EU-motstånd officiellt, och några år senare (år 2022) skedde samma sak med Natomotståndet.
Att partiet gjort en så tydlig omprofilering i utrikespolitiken tror han beror på krafter runt Åkesson. Exakt vilka, vet han dock inte.
– Det kan bero på hans rådgivare: att han har några personer som är väldigt ensidiga som han lyssnar till. Det skulle också kunna bero på att han har blivit köpt, det är ju inte omöjligt.
En viktig drivkraft för Åkesson kan dock vara att han vill bli accepterad av borgerligheten, menar Jansson.
– Han vill vara så ”god” som möjligt. Han vill bli förlåten, och välkomnad i borgerligheten fullt ut. Han blir väldigt glad om de som han uppfattar som ”halvnazister” eller ”kvartsnazister” tycker att han beter sig konstigt eller illa. Det välkomnar han, för då blir han mer godkänd hos borgarna.
NyT: Har du någonsin uppfattat Jimmie Åkesson som intresserad av utrikespolitik generellt?
– Nej. Aldrig. Han sade om Natofrågan, att ”om Nato nämns ska SD vara tysta”.
NyT: Vad menade han med det?
– Han var ointresserad. Han ser inte Nato-frågan som en akut säkerhetsfråga eller att det kan finnas säkerhetsproblem med att bli medlem.
Att partiet sedan svängde i Natofrågan tror Jansson skedde mer som en positionering än som övertygelse i sakfrågan. Genom att tycka samma som Moderaterna i en för moderater viktig fråga, kunde man bli mer accepterad hos dem och rentav vinna moderatväljare. På tiden som partiet officiellt var emot Nato skulle det vara en oviktig fråga.
– Vi kunde vara emot och rösta emot, men aldrig ta upp frågan.
Idag är han osäker på om partiet tolererar Natomotståndare. Inga kritiska röster har hörts sedan omsvängningen, åtminstone inte offentligt. Däremot gick det bra när partiet fortfarande var emot Nato, att enskilda ledamöter var positiva. Partiet deklarerade då en ”samvetsfrihet” som gjorde det fritt fram att vara för Nato: initialt drevs denna linje av Sven-Olof Sällström, vilket banade väg för bland annat ställningstaganden om att godkänna det kontroversiella värdlandsavtalet, och senare att fullt ut ansluta sig till atlanticismen genom ett fullvärdigt svenskt Natomedlemskap samt, något år senare, kompakt stöd för DCA-avtalet.
Jansson menar att Åkesson, märkligt nog, är ointresserad men samtidigt engagerad i dessa frågor – en något märklig kombination.
– Han är väl ganska ointresserad av all politik, i och för sig.
Det enda område som Jansson tror att Åkesson på riktigt är intresserad av är kriminalpolitik, och Åkesson har sagt att han gärna blir justitieminister.
– Han gillar ju inte kriminalitet, och där är han genuin. Han tycker att det är otäckt och olustigt med våldet i samhället. Men, vem gillar det å andra sidan? Han är väldigt ointresserad av sakpolitik. Under mina 25 år i partiet hörde jag honom aldrig säga något om utrikespolitik.
NyT: Det känns som att man är ute på ganska hal is om man uttalar sig så tvärsäkert i frågor som man i grunden har bristfälligt intresse för?
– Jag tror inte att han är så intresserad så att han kan formulera sig. Andra har gjort det åt honom.
NyT: Tidöpartierna ligger nu väldigt långt efter de rödgröna. Sju, åtta procentenheter. Det verkar ganska osannolikt att det blir en fortsättning på Tidöpartierna och att det skulle bli ministerposter för SD. Finns det någon chans att de kan hämta in det här underläget?
– Ja, chansen är väl inte noll. Det skulle jag nog inte säga. Det kan ju hända saker. Men de är också i regeringssamarbete, och dessa partier riskerar att straffas om landet är på väg in i en svår kris.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
