År 1934 kunde den socialdemokratiske riksdagsmannen och psykiatern Alfred Petrén (1867-1964) känna sig nöjd. Sedan år 1922, efter att han, enligt Mattias Tydéns avhandling Från politik till praktik: De svenska steriliseringslagarna 1935-1975, lagt fram en motion som fått riksdagen att fatta ”beslut om en steriliseringsutredning”, hade Petrén varit mycket pådrivande för att få en steriliseringslag införd. Vid 1934 års riksdag hade steriliseringslagen antagits.
Han var visserligen inte, som det framgår i Tydéns avhandling, den ende socialdemokraten bakom 1922 års motion. Det var ytterligare sju av hans partikamrater, men även, enligt Tydén, liberalerna Mauritz Hellberg (1859-1947), Ernst Lyberg (1874-1952), G. H. von Koch (1872-1948) samt Nils Wohlin (1881-1948) från Bondeförbundet (dagens Centerpartiet). Dock kom Petrén att bli den mest pådrivande i denna fråga.
Enligt Statens offentliga utredningar (SOU) 2000:20 stiftades och infördes två steriliseringslagar: En 1934 och ytterligare en sådan lag år 1941. Enligt SOU 2000:20 tillät båda dessa lagar att människor ”i vissa situationer” steriliserades utan samtycke. I SOU kan man läsa att enligt ”1934 års lag kunde sådana ingrepp utföras om den person det gällde ansågs sakna förmåga att förstå steriliseringens innebörd (vad som då kallades rättsinkapacitet). […] 1941 års lag byggde i princip på frivillighet. Fortfarande kunde dock så kallade rättsinkapabla steriliseras utan samtycke.”
Skälen för sterilisering var, enligt SOU, ”tre: Eugeniska (ras/arvshygieniska), sociala och medicinska.” Dock fick inget våld tillämpas, skriver SOU.
Tydén noterar att enligt 1934 års steriliseringslag var det rättsinkapabla som dessutom var sinnessjuka eller sinnesslöa som skulle steriliseras. 1934 års lag innebar även, enligt Tydén, att varje operation skulle ”prövas av Medicinalstyrelsen som var den centrala statliga medicinska myndigheten” samt att varje ”ansökan skulle ske på ett särskilt formulär med bifogade intyg, bland annat ett läkarintyg.” Undantag gjordes dock, noterar Tydén, ”för personer definierade som sinnesslöa. I sådana fall kunde två läkare i samråd själva fatta beslut om operation under förutsättning att det fanns ett samtycke från make/maka, föräldrar eller förmyndare.”
I 1934 års lag nämns inte det medicinska skälet utan endast det eugeniska (risken att barnen skall ärva förälderns sinnessjukdom eller sinnesslöhet) och det sociala (att föräldern/föräldrarna är psykiskt inkapabla att ta hand om barn). Det medicinska skälet tillkom, enligt Tydén, i 1941 års lag och omfattade då kvinnor som på grund av ”sjukdom, kroppsfel eller svaghet” inte kunde klara ett havandeskap utan risk. Som Tydén skriver skilde sig 1941 års lag även från den tidigare steriliseringslagen i avseendet att operationerna skulle ”prövas av Medicinalstyrelsen efter en särskild ansökningsprocedur.” Tydén noterar även att ”möjligheten för två läkare att själva fatta beslut om sterilisering av sinnesslöa” hade försvunnit vid införandet av den lagen.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.