Temat är ”Tro, hopp och kärlek, efter ett mordförsök”.
Efter föredraget får publiken ställa frågor. De andra har det som hustrun och jag, visar det sig. Vi är rätt upprörda. De och vi undrar hur det gick sedan. Vad hände med våldsmannen? Kvinnan svarar sakligt men kort. Han fick tolv år i fängelse. Han är ute igen. Och han har fortsatt att begå brott. Nej, hon har inte fått ett öre av det skadestånd som han dömdes att betala.
Min hustru har en ingivelse. Det är en tanke som inte slagit mig under föredraget, märkligt nog. ”Den här mannen är inte svensk”.
Hustrun kan inte skjuta saken ifrån sig. Nästa dag vänder hon sig till tingsrätten i Kristianstad och begär ut dokumenten i fallet. Och mycket riktigt. Mannen är inte svensk. Han är arab. Han heter Fadi Ramadhan och är uppvuxen i Vä utanför Kristianstad i nordöstra Skåne. Fadi Ramadhan var hans identitet också under en rättegång för hot, våld, sexuellt utnyttjande av minderårig och övergrepp i rättssak år 2007. Alltså två år innan han gav sig på Emma Pettersson 2009. Sedan började han att begagna sig av de möjligheter som det svenska samhället erbjuder honom att föra andra bakom ljuset beträffande sin identitet. Under rättegången 2009 uppträder han under nytt namn, Casper Östlöv.
Vi förstår att det är en rätt hårt tillrättalagd historia som vi fått oss till livs under föredraget i församlingshuset. Jo, Emma Pettersson har varit med om något som är precis så hemskt som hon sagt. Hon har haft Herren till hjälp, det är det ingen som helst tvekan om. Det är ingen som helst tvekan om att hon varit tapper. Tro, hopp och kärlek är klart manifesterade under Emmas föredrag. Och man kan förstå att komminister Jäderland tycker att Emma har en viktig historia att berätta.
Men varför är framställningen så stympad? Varför får vi inte veta att det är mångkulturen vi har att göra med här? Varför får vi inte veta att mannen är dömd för våld redan när han blir Emmas ”pojkvän”? Hustrun kan se i dokumenten som hon fått ut från tingsrätten att Emmas föräldrar har motsatt sig relationen. Emma har trotsat sina föräldrar och fört dem bakom ljuset. Emma har inte gett akt på det fjärde budet: ”Du skall hedra din fader och din moder…”. Det är förhållanden som borde intressera kyrkan, tycker man. Varför får vi inte veta det? Varför får vi inte veta att illgärningsmannen är arab?
Den svensk-polske samhällsdebattören David Schwartz var en av flera aktivister som från 1965 drev kampanj för att Sverige skulle bli en ”mångkultur”. Han var bland annat redaktör för tidskriften Invandrare och minoriteter. Schwartz fick som han ville, med ett riksdagsbeslut 1975. I sina många debattinlägg på Dagens Nyheters debattsida skrev Schwartz att en förändring i kosmopolitisk riktning av det svenska samhället vore absolut nödvändig. Schwartz skrev även i Judisk krönika. I den uttryckte han sig delvis annorlunda. Även där hävdade Schwartz att en förändring av Sverige till ”mångkultur” vore absolut av nöden. Men där upplyste han också att han visste att mångkulturen skulle komma att bli ”mycket våldsam”.
Mångkulturen blev mycket våldsam. David Schwartz hade alldeles rätt.
Det har gått 50 år sedan Schwartz förde kampanj för ett livsfarligt Sverige. Det är inte längre bara Schwartz som sitter inne med insikten att mångkulturen är livsfarlig. Det vet alla nu. Det vet man på Bjärnums pastorat också. Man vet att Sverige har blivit en mångkultur. Och man vet att mångkulturen är ”mycket våldsam”. Men man menar av någon anledning att den saken inte bör omtalas och vetas. Det bör inte ens framgå när ett av offren berättar vad hon varit med om. Det ska mörkas.
