Hanne Kjöller är en välkänd debattör och författare som ofta bjuds in till radio och tv. Hon var under många år ledarskribent på Dagens Nyheter och därefter på Svenska Dagbladet. Hon har gjort sig känd som en person som granskar samhällsproblem med önskan att lösa dem och därmed skapa ett bättre samhälle. Hon är inte rädd för att granska makthavare och påpeka de fel och brister som finns i många olika organisationer.
Nu har hon tagit sig en titt på Polismyndighetens hårt kritiserade omstrukturering under ledning av den notoriske haveristen Dan Eliasson.
Året var 2015. På grund av den omfattande brottsligheten så skulle Polismyndigheten få 10 000 fler anställda för att aktivt kunna bekämpa den. Polismyndigheten fick också mycket mer pengar. Från 21 miljarder 2015 till 45 miljarder 2025. Samtidigt skulle 21 regionala myndigheter och Rikspolisstyrelsen slås ihop till en samlad Polismyndighet. Syftet uppgavs vara att uppnå effektivare resursutnyttjande och ge högre kvalitet i utredningar.
Det visar sig att trots alla nya miljarder och tusentals nya anställda så är uppklarningsprocenten i jämförelse med andra europeiska länder fortsatt väldigt låg. Riksrevisionen konstaterar till och med att brottsuppklarningen och kostnadseffektiviteten försämrats sedan reformen 2015.
Frågan är vad vi skattebetalare egentligen får för alla miljarder. Hanne Kjöller vänder på alla stenar, intervjuar ansvariga, läser direktiv och styrdokument. Hon nämner statistik som får mig att bli lindrigt sagt upprörd. Inte minst när statistiken gäller bostadsinbrotten där uppklarningen ligger nära 0 procent.
Detta går tvärs emot den bild som Polismyndigheten vill kommunicera utåt.
Några citat ur boken: ”Uppklarningsstatistiken för 2023 är ju dystrare än någonsin”, ”Byta förundersökningsledare stup i kvarten”, ”Det går inte att komma ifrån bilden att när någonting går bra så är det polisens förtjänst. Och när något går dåligt så är det någon annans fel”, ”Andelen uppklarade brott ligger, trots fördubblade resurser, på sin lägsta nivå”.
Hon nämner ett antal rättsfall där det har gått snett på grund av polisens ständiga klanterier. Felprioriteringar, stelbenta rutiner, chefer som inte är närvarande. När jag läser boken så vet jag inte om jag skall skratta eller gråta åt eländet. Inkompetensen leder till att oskyldiga brottsoffer aldrig får någon upprättelse.
Samtidigt hålls allmänheten okunniga om dessa problem.
Internt inom polisen vågar anställda inte kritisera av rädsla för att få problem med karriären. Det lönar sig att vara tyst och att rätta in sig i ledet.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
