Tysklands nye förbundskansler – cynisk globalist eller rekorderlig konservativ?

Valet i Tyskland är avgjort. 28,6 procent av rösterna gick till kristdemokratiska CDU och dess sys­terparti CSU. CDU:s partiledare, 69-årige Friedrich Merz, blir därmed Tysk­lands nye förbundskansler och får i uppgift att bilda regering. I mångmiljonären Merz politiska historia syns spår av kylig taktik för att blidka folkliga opinioner, men även mycket som överensstämmer med globalis­mens agenda.

Jurist, finansman och politiker

Den nye partiledaren för CDU skiljer sig markant från sin föregångare, Angela Merkel, trots att de kommer från samma parti. Friedrich Merz har varit en förebild som äkta man i mer än 40 år, han är pappa till tre barn, han har barnbarn, är katolik sedan födseln och lever ännu i sin hemstad Brilon. Hans föregångare Angela Merkel däremot är en protes­tantisk kvinna utan barn som varit gift två gånger och som vuxit upp i det kommunistiska DDR. Hon är dok­tor i kvantkemi och gick snabbt från ett engagemang inom den kommu­nistiska ungdomsrörelsen till ett liv i partipolitiken efter murens fall.

Merz har kombinerat flera vägar till makten, och det på ett ganska häp­nadsväckande sätt. Han är i grunden utbildad affärsjurist, men har utöver det växlat mellan en politisk karriär och en annan inom näringslivet. Ef­ter att han avslutat sina juridikstu­dier 1985, arbetade han som domare och affärsjurist. 1989 gick han in på heltid i politiken i samband med att han valdes in i Europaparlamentet.

Friedrich Merz var ledamot för CDU i den tyska förbundsdagen och oppositionsledare från år 2000 inn­an han ersattes av Angela Merkel år 2002. År 2009 lämnade han poli­tiken för en heltidskarriär inom nä­ringslivet. Där fick han också en in­flytelserik post som ansvarig för det amerikanska globala kapitalförvalt­ningsbolaget BlackRocks verksam­het i Tyskland.

Oväntad politisk återkomst

Trots den statusfyllda uppgiften inom finansvärlden släppte inte Merz den nationella politiken med ögonen. När Merkel meddelade sin avgång som partiledare 2018, avslu­tade han raskt sina engagemang i näringslivet. Vid flera tillfällen sökte han återta partiledarposten inom CDU. Det misslyckades två gånger, men när partiets nyvalde ledare Ar­min Laschet avgick i december 2021, ställde Merz åter upp som kandidat. Han vann då med dryga 60 procent av rösterna. CDU var redo för för­ändring.

Enligt en artikel i vänstertidning­en Politico den 2 december förra året, hade Merz och hans anförvan­ter i partiet analyserat vad det var som det invandringskritiska Alterna­tiv för Tysklands (AfD) framgångar grott ur. Föga överraskande kom de fram till att missnöjet låg i hur CDU med Angela Merkel i spetsen hante­rat migrantvågen 2015, då Tyskland i ett spektakulärt drag av ”medmänsk­lighet” släppt in över en miljon mig­ranter.

I Politicoartikeln poängterades att Merz positionerat sig som en konser­vativ CDU-ledare, i tydlig kontrast till föregångaren Angela Merkel, som han enligt flera källor heller aldrig kommit särskilt väl överens med. Gentemot den sittande regeringen, ledd av den impopuläre socialdemo­kraten Olaf Scholz, blev han dess­utom ett mer tydligt alternativ för väljarna.

Beräknande elitist eller konservativ visionär?

Den blivande förbundskanslern ver­kar ha hanterat opinionen på ett kal­kylerande sätt inför det tyska valet i år, åtminstone om man ska tro för­fattaren och politiske kommentatorn Thomas Fazi på den konservativa publikationen Unherd. Enligt Fazi kan den rike kristdemokratiske poli­tikern jämföras med Donald Trump – som en ”företagskung i konservativa kläder”.

Fazi påpekar att Merz i över två decennier förkroppsligade ”sväng­dörren” mellan politikens, affärer­nas och finansens världar. Merz profilerade i valrörelsen också CDU med retorik som liknade Trumps idé om att åter göra sitt land storslaget. ”Wieder nach Vorne” (Tillbaka till fronten) var CDU:s valslogan, och den välbesuttne politikern slog fast att han ville göra Tyskland till ett land att vara stolt över, och som res­ten av Europa skulle beundra.

Dubbla budskap

Så vilka intentioner kan tänkas ligga bakom Merzs politiska karriär? Speg­lar hans traditionella fasad verkligen en konservativ övertygelse?

Talande är hur taktiskt Merz han­terat det invandringskritiska upp­stickarpartiet AfD, som kraftigt brutit fram i den tyska opinionen och i va­let blev Tysklands näst största parti. Han har visserligen återkommande sagt att ett regeringssamarbete med partiet är uteslutet, men en händelse sticker ut som talade för att demo­kratin inte behövde förlamas för det. Det började med att CDU i slutet av januari lade fram ett förslag i För­bundsdagen om striktare invand­ring till Tyskland. Förslaget stöddes av AfD, vilket Merz inte hade något emot. Övriga partier chockades. Att inte Merz drog tillbaka CDU:s förslag när det fick stöd av AfD, tolkades som att CDU börjat ifrågasätta den tyska ”brandväggen” mot vad som från etablerat håll beskrivs som främ­lingsfientliga partier – ett extremt känsligt ämne i Tyskland sedan slu­tet av andra världskriget.

Debatten som följde i Förbunds­dagen blev explosiv. Politico skrev i en artikel till och med att det tidvis anades religiösa övertoner – som när den socialdemokratiske gruppleda­ren påstod att Merz var på väg att göra sig skyldig till att begå ”arvssyn­den” genom att förespråka striktare invandring, men att det ännu fanns tid att gemensamt ”stänga portarna till helvetet”. Även den före detta CDU-ledaren Angela Merkel gav sig in i debatten och fördömde Merz vil­ja att arbeta på traditionell demokra­tisk väg. Men Merz stod på sig trots den hårda kritiken och påstod att re­geringspartiet SPD förlorat kontrol­len över migrationen. Han gick till och med så långt som att ta till något som liknade AfD-retorik för att baxa igenom förslaget – han pekade på brutala våldsattacker och våldtäkter utförda av migranter.

Förslaget röstades till slut, den 31 januari, ändå ned i Förbundsdagen, men hade skakat om den etablerade politiken i Tyskland. Brittiska The Guardian, som också skrev om de­baclet, pekade på opinionsundersök­ningar som visade en tydlig klyfta mellan politikerna och folket. Mellan 66 och 67 procent av tyskarna ställer sig positiva till permanenta gräns­kontroller – inklusive 56 procent av de socialdemokratiska väljarna.

Tillbaka i låsning

Bara några veckor senare, efter valet i slutet av februari, blev det dock an­nat ljud i skällan. När CDU stod som segrare var Merz tydlig med att åter­upprätta brandväggen igen. Trots det tunga folkliga stödet för AfD på dryga 20 procent, och trots att AfD-le­daren Alice Weidel sträckt ut handen för samverkan blev svaret nej.

– Vi har fundamentalt olika åsik­ter, till exempel om utrikespolitiken, säkerhetspolitiken, på många andra områden, angående Europa, euron, Nato, sade Merz till AP.

Den aggressiva retoriken tilltog sedan från den nye CDU-ledarens sida, och snart utsåg han AfD rätt och slätt till fiender. Till tidningen Deut­sche Welle sade han den 4 februari att AfD hade för avsikt att ”förstöra” CDU. Merz tänker istället söka sam­arbete med mer rumsrena partier – möjligen till och med SPD som gjort ett katastrofval med Scholz. Man kan fråga sig vilka signaler det skulle sända, och vilka politiska reaktioner det kunde frammana – dels hos AfD-väljarna, men även hos CDU-sympa­tisörer som hoppats på mer öppen­het högerut.

Bartosz Wielinski på MSN News förutspådde den 27 februari att Weimarrepubliken kunde var på väg tillbaka – alltså det svaga och de­moraliserade Tyskland som föregick Hitlers maktövertagande.

Wielinski såg framför sig hur re­geringsförhandlingar skulle dra ut på tiden. Följden skulle bli ett poli­tiskt försvagat Tyskland, öppet för manipulation både från Moskva och Washington. Men historien repete­rade sig inte den här gången. Den 8 mars rapporterade AFP att regering­en snart var klar. Merz hade kommit överens med SPD om att bilda koali­tion. Han gjorde därmed sanning av löftet att ignorera AfD.

Globalistiska politiska avtryck

Det finns också tecken på att den konservativa framtoningen inte är det enda som motiverar Merz po­litiska värv. Under den så kallade pandemin var han som tillträdande CDU-ledare positiv till att införa allmän vaccinationsplikt mot co­vid-19. I en intervju med Redaktions­Netzwerk Deutschland i december 2021 betonade Merz också att tyskar som vägrade de experimentella in­jektionerna skulle mötas av statligt sanktionerade hinder att deltaga i samhället:

”Ihärdiga motståndare till vacci­nering måste förstå att vårt samhälle respekterar detta beteende mindre och mindre och därför kommer res­triktioner i det dagliga livet att vara den oundvikliga konsekvensen för dem.”

De sammanhang Merz figurerar i speglar ganska väl hans egen kar­riär, där flera maktsfärer också möts i växelverkan. Friedrich Merz har en hel del att göra med de elitorga­nisationer som regelbundet håller hemliga möten där riktlinjer för den globala utvecklingen dras upp. I de sammanhangen har enskilda väljare i nationella val ingen röst överhu­vudtaget, men däremot den globala finansen, som ju Merz själv arbetat åt, kungahus och överstatliga organi­sationer. På Bilderberggruppens se­naste konferens, som hölls i Madrid mellan den 30 maj till den 2 juni 2024, var han en av deltagarna, tillsam­mans med till exempel den svenske oligarken Marcus Wallenberg, tidi­gare Googlechefen Eric Schmidt och den före detta generalsekreteraren för Nato, Jens Stoltenberg, numera Norges finansminister.

Så sent som den 21 januari fram­trädde Merz i ett samtal i Davos under World Economic Forums år­liga konferens för den globala maktsocieteten. Han talade med WEF:s vd Børge Brende, bland annat om stra­tegier för att försvaga och blockera ”högerpopulister” från inflytande. Att nationalistiska FPÖ nyligen blivit största parti i grannlandet Österrike och att försök därmed gjorts att bilda regering med konservativa ÖVP, be­traktade han som ”en katastrof”. Ut­fallet i Österrike har sedermera blivit att FPÖ, som fått hela 33 procent av folkets röster, helt slagits ut från re­geringsinflytande. Detta genom att mindre, men mer liberalt oriente­rade partier i parlamentet inklusive socialdemokraterna, nu ingått reger­ingsförhandlingar.

Från scenen i Davos inför den församlade globala eliten gav Merz löftet att ett samarbete med högerpopulister i Tyskland på regeringsnivå aldrig kommer att tillåtas under hans ledarskap. Han anser det rent av viktigt att försöka kasta ut AfD ur Förbundsdagen till år 2029.