I artikeln ”Hur Norge blev svenskt” skildrar jag hur unionen Sverige-Norge blev verklighet år 1814. I den artikeln nämns, bland annat, att Gustaf III, som regerade från 1771 till 1792, hade tankar på en svensk-norsk union samt att samma unionstankar återupplivades i samband med tronföljdsfrågan år 1809. Det berättas även om Jean Baptiste Jules Bernadottes kamp för att göra unionen Sverige-Norge till verklighet efter att han mot väldigt mångas vilja ersatt Sveriges rättmätige tronarvinge sommaren 1810.
Unionstiden varade från 1814 till 1905. Norrmännen tilläts ha en egen författning, men hade samma kungahus som svenskarna. Gustaf III:s bror, Carl XIII, som var kung av Sverige från 1809 till sin död år 1818, blev därför även kung av Norge 1814. Carls efterträdare Jean Baptiste Jules Bernadotte, som 1810 började kalla sig Carl Johan, blev också kung av både Sverige och Norge, och så vidare.
Carl Johans sonson, Oscar II, blev den siste unionskungen. I sitt tacktal till svenska folket, som gav honom både stöd och kärlek under unionens sönderfall, på Rosendals slott den 14 juni 1905 skrädde han inte orden när det gällde norrmännens agerande:
”Den revolution som Norges statsråd och stortinget gjort mot sin konung och sitt broderland, genom att bryta besvurna lagars helgd, har gifvit mitt hjärta ett djupt, ja, ett oläkligt sår.”
Vad var det då som hände? Varför bröts unionen?
Slitningar inom unionen före 1905
Svaret på frågan om varför unionen Sverige-Norge inte kunde hålla var det norska folkets egen vilja. I Norge hade en union med Sverige nämligen aldrig önskats, vilket jag tar upp i den tidigare nämnda artikeln ”Hur Norge blev svenskt”. Där fokuserar jag dock enbart på synen på en svensk-norsk union under tidperioden 1809-1814.
I Det svenska samhället 1720-2006. Böndernas och arbetarnas tid av historikerna Susanne Hedenborg och Lars Kvarnström får man veta att den norska nationalismen vuxit stark under den senare delen av 1800-talet samt att den ”byggde på de breda folklagren, på bönderna och den framväxande arbetarklassen, och kom” under den tiden ”att företrädas av det radikala bondepartiet Venstre”.
Den norska nationalismen kom att leda till återkommande slitningar inom unionen. Den 17 maj 1829, till exempel, firades femtonårsjubileet av Eidsvollförfattningen, trots att kung Carl Johan motsatte sig det.
Fler exempel tas upp av Hedenborg och Kvarnström:
”Enligt unionsbestämmelserna hade Sverige rätt att tillsätta en ståthållare i Norge, men sedan 1829 hade ingen svensk innehaft denna position. År 1859 aktualiserades återigen frågan av svenskarna, något som från norskt håll upplevdes som ett latent hot. Först 14 år senare, 1873, bilades denna konflikt genom en utfästelse från unionsregenten Oskar II att avskaffa ämbetet. I Norge upprättades därefter Nordens första parlamentariskt grundade styre, genom tillsättandet av en ren Venstreministär 1884 utifrån ställningen i Stortinget.”
Hedenborg och Kvarnström nämner dessutom att ”år 1895 upphävdes mellanrikslagen, ett beslut som minskade de ekonomiska incitamenten för Norge att kvarstå i unionen.” Detta ledde till att de som förespråkade unionen fick betydligt mindre att säga till om av anledningen att mellanrikslagens ekonomiska fördel varit deras argument för en fortsatt union med Sverige.
I Sverige rådde delade meningar om unionen. Det fanns de svenskar som krävde att Norge skulle underordna sig Sverige och var, enligt Hedenborg och Kvarnström, till och med beredda att bevara unionen med militära medel. Det fanns också de som argumenterade emot militära insatser mot Norge. De argumenterade istället för en mer likställande relation mellan Sverige och Norge. En tredje ståndpunkt utgjordes av svenskar som insett att unionen inte längre kunde bestå.
År 1905
Spänningarna upphörde inte, utan ökade vid sekelskiftet. I artikeln ”Unionsupplösningen Sverige-Norge” (Populär Historia 2/2005) berättar Torbjörn Nilsson att det norska stortinget beslutade att inrätta ett norskt konsulatväsen. Oscar II motsatte sig det. Detta ledde till att den norska regeringen avgick. Kungen motsatte sig även det, vilket fick stortingets president att säga följande i ett förslag under stortingets förhandlingar i Kristiania den sjunde juni 1905:
”Då statsrådets samtliga medlemmar nedlagt sina ämbeten, då h. m:t konungen förklarat sig ur stånd att skaffa landet en ny regering och då den konstitutionella konungamakten sålunda upphört att fungera, bemyndigar stortinget medlemmarna af det i dag afgående statsrådet att tillsvidare som norsk regering utöfva den konungen tillagda myndigheten i öfverensstämmelse med Norges rikes grundlag och gällande lagar med de ändringar som nödvändiggöras därigenom att föreningen med Sverige under en konung är upplöst som följd af att konungen upphört att fungera som en norsk konung.”
Detta förslag antogs omedelbart, utan någon debatt, och unionen Sverige-Norge var därmed bruten.
Norge erbjöd även en av Bernadotteättens prinsar den norska tronen, vilket Oscar II uppfattade som en förolämpning. Enligt Nilsson artikel ska Oscar ha klargjort att han hellre skulle låta sig bäras till Riddarholmskyrkan (en kunglig gravkyrka) än att gå med på det norska erbjudandet.
Svenska folket ansåg att norrmännens agerande var förödmjukande och ett brott mot riksakten från 1815 som innebar att unionen bara kunde upplösas genom ömsesidiga förhandlingar.
Svenskarna slöt upp kring Oscar och hyllade honom mer än någonsin. Den rådande situationen väckte nämligen djup sympati för den gamle kungen och den 14 juni anlände ett hyllningståg till Rosendals slott. Det var då en rörd Oscar II höll tacktalet vars inledning citeras i början av den här artikeln.
Många svenskar var även upprörda över sättet norrmännen brutit unionen på. Nilsson nämner att till och med de svenskar som sympatiserat med norrmännens önskan om självständighet ”var besvikna på det ’kuppartade’ sätt som norrmännen agerat.”
Ett undantag var arbetarrörelsen som ansåg att Norges självständighet skulle accepteras.
I Nilssons artikel får man även veta att C-A Reuterskiöld, som var professor i statsvetenskap, var en av de få som tyckte att krig mot Norge skulle förklaras. Kung Oscar själv var däremot för en fredlig lösning och ville förhandla. Även Sveriges dåvarande statsminister, John Ramstedt, var för förhandlingar och klargjorde det redan när den urtima riksdagen öppnades den 20 juni.
Nilsson skriver att svenskarna var, generellt sett, av meningen att förhandlingar skulle inledas efter att en norsk folkomröstning om unionen först genomfördes.
Den 13 augusti genomfördes därför en norsk folkomröstning. Så många som 368 200 röstade då för norsk självständighet medan endast 184 ville fortsätta vara i union med Sverige.
Efter denna folkomröstning inleddes svensk-norska förhandlingar i Karlstad den 31 augusti. De två främsta frågorna som togs upp vid förhandlingarna var renbetet samt Norges gränsfästningar. När det gäller renbetet, noterar Nilsson, kom de fram till lösningen att låta samerna i Sverige och Norge få behålla sina rättigheter. Gränsfästningarna krävde däremot mer utdragna förhandlingar, men enligt Nilsson kom de till sist fram till följande: ”Örje, Urskog och de nya forten vid Fredriksten skulle raseras […]. Kongsvinger skulle behållas, men all utvidgning förbjöds.”
Den 23 september antogs Karlstadkonventionen och månaden därpå ändrade Oscar II både titel och valspråk. Hans nya titel blev, som det står i Erik Lindorms bokfilm Oscar II och hans tid: ”Vi Oscar, med Guds nåde, Sverige, Götes och Vendes konung.”
Valspråket ändrades från ”Brödrafolkens väl” till ”Sveriges väl”.
I Norge valdes den danske prinsen Carl till kung den 18 november samma år. Prins Carl antog, som kung av Norge, namnet Haakon VII.
