Anton Stigermark

🟠 Ändå kan jag tycka ett det ovan angivna citatet är en aning kategoriskt. Dess upphovsman, och de som ger honom sitt medhåll, verkar föreställa sig att det finns en kulturell bas på vilken reser sig ett samhällsliv vars villkor denna dikterar alltigenom. Det ska på den punkten inte glömmas att kulturen inte bara formar oss, utan att också vi formar den. Politiken är en del av kulturen, av samhällslivet, och den har således kapacitet att förändra den. Inte bara i meningen att rubba människornas föreställningar, utan också genom att materiellt styra dess förutsättningar. En tid efter valet 2018 bildades i Sölvesborg ett partisamarbete som därefter blivit känt som Samstyret, och vilket inkluderar SD, KD, M och lokala Solpartiet. Samstyret verkar vara eniga om en gemensam politisk linje och har – vilket är närmast historiskt – visat på en envishet när det kommer till att hävda denna linje gentemot oppositionen. Bland annat vägrar man nu ta emot fler migranter, och uppmuntrar socialdemokratiskt styrda motsvarigheter, där migranter påstås utgöra en vinst för lokalsamhället, att ta dem istället. Mest intressant i sammanhanget är emellertid att Samstyret har tagit tag i den lokala kulturpolitiken och bestämt att så kal­lad ”provocerande” konst inte längre ska köpas in och visas upp i det offentliga rummet. Detta gäller särskilt den uppmärksammade menskonsten, vilken också visas upp över hela Stockholms tunnelbanenät. Reaktionerna från lokala vänsterkonstnärer har varit upprörda. Det heter att politikerna inte har att göra med konsten och att de ska hålla sig borta från kulturlivet. Detta klingar oerhört falskt när man tittar på hur kulturpolitiken bedrivs och har bedrivits. Politiker på vänsterkanten har aldrig tvekat inför att låta de egna värderingarna sätta tonen för kulturlivet. Så länge vi har ett kulturliv som finansieras via skattsedeln är det dessutom oundvikligt att politiker har någonting att säga till om. Ett alternativ kan annars vara att all offentlig finansiering stryps, men detta förslag har inte förts upp på dagordningen av sagda konstnärer. Upprördheten är annars förståelig: Det var länge sedan en konservativ kulturpolitisk linje lades fram och försvarades i svensk politik. Det går alltid att tala om kultur och idéer, men någonstans är politik också en konkret verksamhet. Den som bor i Stockholm får dagligen se menskonst därför att politiker har bestämt det. Politiker med en annan dagordning skulle kunna hävda en annan linje. Att hävda en annan linje har dock ingen vågat – fram tills nu. Denna gång äger det rum i det lilla, men i större skala kan det få följdverkningar för svensk politik: både hur den bedrivs och hur vi tänker om den.