Norges regering fortsätter – max en thaifru?

Från 22 januari har Norge en majoritetsregering genom att Kristelig Folkeparti (KrF) tagit steget in från att tidigare endast varit stödparti. Som belöning fick de tre ministeposter och deltog i utformningen av en förnyad familjepolitik med högre barnbidrag och förändrad abortlagstiftning på agendan, det senare får oppositionen att gå i taket, men innebär i praktiken endast en anpassning till övriga nordiska länder, hävdar statsminister Erna Solberg (H). Norges regering består nu av 22 ministrar i 16 departement och är den första ickesocialistiska majoritetsregeringen sedan 1985. 2013 bildade Høyre och Fremskrittspartiet regering, men med stöd av Venstre och KrF, nu har båda dessa partier efter varandra aktivt gått in i regeringen.

Efter 14 dagars förhandling i Granvollen enades de fyra partierna Høyre (H), Fremskrittspartiet (FrP), Venstre (V) och nykomlingarna Kristelig Folkeparti (KrF) om en regeringsförklaring. Erna Solbergs (H) nya regering av i år innehåller i sig inga märkvärdigheter, alla är vita, etniska norrmän. Den populära Sylvi Listhaug (FrP) som tvingats bort av småpartiernas debattörssvans togs inte åter in i regeringen som många trott eller önskat, men lite överraskande är kanske att hennes make, Espen Espeset, också han FrP-politiker, utnämndes till statssekreterare på statsministerns kontor, en mycket inflytelserik plats. FrP behöll antalet ministrar medan KrF gavs tre ministeruppdrag: Lantbruks- och matminister Olaug Vervik Bollestad, Utvecklingsminister Dag Inge Ulstein och Barn och familjeminister Kjell Ingolf Ropstad. Ropstads departement befriades samtidigt från alla ”homo-frågor” som överfördes till Kulturdepartementet och Trine Skei Grande som är Venstres partiledare och Kulturminister.

Politiskt sett har den borgliga regeringen de senaste åren lyckats med att genomföra skattesänkningar och man reformerar kommuner och regioner genom sammanslagningar. Nu går de vidare med det, men anklagas av oppositionen för att i realiteten ha ökat skatter, som vägtullar, och orsakat allmänt dyrare levnadförhållandenför vanliga medborgare, samt för att ta från de fattiga och ge till de rika. I Stortingsdebatten den 30 januari kom dessa känslor i dagen tillsammans med abortfrågan och andra socialpolitiska sakfrågor.

40 000 nya platser i barnehagen (dagis) var inget som imponerade på Arbeiderpartiet (Ap), Socialistisk Venstre (SV) Rødt och Miljøpartiet De Grønne (MdG) vilka lägger huvudfokus på abortlagens kommande förändring och att regeringen därmed drar ner på kvinnors frihet.

Den socialistiska oppositionens socialpolitiska profiler försöker också vinna poäng genom att påpeka att regeringen bara hjälper heterofila par att få barn, men nekar all hjälp till ensamma kvinnor och sexuella minoriteter som vill ha barn. Regeringen svarar generellt på vänsterkritiken att de redan innan regeringsförhandlingarna meddelade att de vill förbättra den ekonomiska och sociala situationen för landets barnfamiljer, bland annat ökas genom uppgörelserna barnbidragen och det ekonomiska stödet till studenter som föder barn. Dessutom kommer 90 procent av barnen att få tillgång till dagisplatser, men oppositionen hävdar att regeringens reformer syftar till att betala kvinnor att inte jobba.

Krävde slopat skatteuppskov för oljebranschen – fick homo-frågor

När regeringsförhandlingarna slutfördes 16 januari var Statsminister Erna Solberg nöjd, trots tuffa förhandlingar:

– De fyra partierna har en vilja att finna lösningar och kompromisser. Vi står enade kring värdet av att bygga samhället underifrån.

Nöjdast var nog FrP-ledaren och tillika finansministern Siv Jensen, som menade att den nya Granvollenplattformen är bättre än den som de enades om för ett år sedan på Jeløya och att FrP fått igenom krav om sänkta skatter och avgifter. Dessutom sker en historisk satsning på kollektivtrafik och sänkta bompengar (vägtullar), samt en fortsatt restriktiv och rättssäker invandringspolitik.

Venstre hade framfört en lång lista med klimatkrav inför regeringsförhandlingarna, men fick inget gehör för det centrala kravet om ändringar i ”leterefusjonsordningen” för oljebolagen. År 2005 infördes en möjlighet att skjuta upp beskattning för oljeföretag om de hade stora kostnader för sökande och prospektering av nya oljefynd. På så vis ville man eliminera ingångsbarriärer for nya aktörer och uppnå samhällsekonomiska förutsättningar för lönsam prospektering. Venstre fick inget gehör för det radikala förslaget, men i gengäld skrev man in i regeringsavtalet målsättningen om 45 procent ”klimakutt [klimatåtgärder] i ikke-kvotepliktig sektor” till 2030, bland annat inom transport och jordbruk. De fyra partierna förklarade också att de enats om att de skall satsa på grön sjöfart, förbud mot engångsprodukter, men även att alla elbilsförmånerna skall bli kvar. Under förhandlingarna kring klimatpolitiken blev det mycket hårda motsättningar mellan V och FrP som ledde till att när Venstres ledare Trine Skej Grande förlorade tog hon en paus och lämnade förhandlingarna resten av den dagen. Trine Skej Grande fick sedan sin titel förlängd till Kultur- och jämställdhetsminister och dessutom alla ”homofrågorna” överfört till sitt kulturdepartement, som därmed kristdemokraten Kjell Ingolf Ropstad slapp ha kvar på sitt barn- och familjedepartement.