Det tyska bandet är just nu ute på en turné i Europa och gästade nyligen Stockholm. Det är ett bra koncept, de har en veritabel låtskatt att ösa ur och dessutom fyllt ut med lite solomaterial. ”Garfunkel” sjöng inte en enda låt solo. När det var dags för Art Garfunkels solohit ”Bright Eyes” satte han sig vid pianot, men det var likafullt ”Paul” som sjöng. De hade tre briljanta musiker med sig, framför allt basisten var en riktig virtuos. Jag saknade bara mästerverket ”My Little Town” från 1975.
Tyvärr så är de från Tyskland, så uttalet var… mindre bra. Strax innan paus sade Michael Frank ”Ver gåing to mejk ej brejk”. Brytningen var dock inte lika tydlig under sångerna, men visst snubblade han på vissa ord och fraseringen var lite udda. De kompenserade för detta med att göra fantastiska versioner av låtarna, trogna originalet.
Publiken var med på noterna och efter kraftiga applådåskor och stamp i golvet fick de komma tillbaka för extranummer. Höjdpunkterna var många, men ”Mrs Robinson” och ”You Can Call Me Al” stod ut lite extra. Det var bara en enda låt som jag tycker de kunde ha skippat: ”The Obvious Child”, från Paul Simons soloalbum Rhythm of the Saints som släpptes 1990.