I dag lever det fler familjer än någonsin i vita slumområden. De kan inte förvänta sig någon större hjälp från staten och är enligt hjälporganisationen ”Helpende Hand” ett bortglömt folk som har svårt att ta sig ur sin misär. Nya Tiders reportrar följde med hjälporganisationen och besökte barn och vuxna bland kartonger och smuts.
Inga intervjuer. Inga svar på några frågor. Att få en träff med hjälporganisationen Solidartiet Helpende Hand som journalister var inte lätt. De förklarar att de tidigare råkat illa ut på grund av skriverier i media, där de utmålats som rasister. Dagen efter får vi dock ett samtal från huvudkontoret och får klartecken att följa med hjälparbetarna till ett slumområde utanför staden George.
I Sydafrika lever många afrikander utsatta, särskilt de som har fallit i fattigdom. ANC-regeringen prioriterar sina egna partimedlemmar i bostadsköer och det är billigare för barnen att gå i svarta skolor än vita. På arbetsmarknaden råkar många arbetare och företagare illa ut på grund av regeringens marknadsekonomiska politik, som går ut på att ett företag vid en viss storlek måste ha en svart delägare och en viss procent anställda som är ickevita. Denna lag kallas för BEE, som står för Black Economic Empowerment.
Förr i tiden, under apartheidregimen, såg man inga vita i slumområden. I dag kan man se dem tigga längs väggarna, bo i skjul tätt inpå varandra med inget eller litet hopp om en framtid utan svält och misär. Utbildning är få förunnat. En del tar okvalificerade arbeten, trots att de är utbildade lärare eller mekaniker. Helpende Hand gör det inga andra gör – ser till de utsatta afrikanderna i ett samhälle som har glömt bort dem. Vi har träffat Marieta från George, som arbetar ideellt på heltid för Hjälpande Hand och är ansvarig för stadens Second hand-butik och övriga verksamhet.
– Alla hjälporganisationer som finns är till för de svarta eller färgade. Samhället blundar för de vita som lever i misär, därför har vi riktat verksamheten mot vårt folk och för det målas vi upp som rasister av media, säger hon och är noga med att påpeka att de inte är några rasister. De vill bara hjälpa sina egna. Det är inget fel i det.
– Vår verksamhet går ut på att få bort folk från fattigdom främst genom utbildning och framtidstro. De unga som sköter sig i skolan kan söka ekonomiskt stöd hos oss för skolavgiften och vi har även gett stipendium till flera barn och unga i fattiga familjer så att de kan studera på universitet. Vi ser det som en väldigt viktig del i vårt arbete, att få de unga att sköta sina studier.
– Vi hjälper även till med matpaket som man måste ansöka om att få. Det är jätteviktigt för oss att se till att de fattiga familjer som behöver hjälp inte hamnar i ett bidragsberoende, vi hjälper dem med att hitta jobb och tackar de nej till ett jobb kan de inte förvänta sig att få någon fortsatt hjälp från oss. Matpaketen får man under en tremånaders-period och efter det ska de med vår hjälp ha hunnit bli självförsörjande. Där måste man vara hård, annars blir vårt arbete en ond cirkel.
Marieta berättar att det nya Sydafrikas välfärdssystem kan få vilken familj som helst in i fattigdom och presenterar oss för en dam som hjälper till i deras Second hand-butik på daglig basis. Kvinnan kommer från Kapstaden, och hon och hennes man hade tidigare sagt upp sig från sina jobb eftersom mannen hade bytt till ett jobb i George som gjorde att han kunde vara nära sina pensionerade föräldrar. Väl framme i George fick han dock sluta omedelbart då firman gick omkull. Nu stod de utan möjlighet att vända tillbaka till Kapstaden och utan stöd från staten. I dag hjälper kvinnan till i butiken i utbyte mot matpaket, men är i grunden utbildad lärarinna. Flera av dem som hamnar i slumområden har gått i skola och har en utbildning, berättar Marieta.
När vi befinner oss i butiken kommer det flera personer, mestadels kvinnor, och lämnar in barnkläder och leksaker. I ett hörn sitter en äldre dam och syr tygpåsar åt fattiga skolbarn. Hon säger att det roligaste som finns är att se föräldrarnas miner när deras barn får en ryggsäck fullpackad med skolsaker av hjälporganisationen.
Vi får lov att följa med Marieta på en rundtur genom en kåkstad. Den familj vi spenderar längst tid hos består av tretton personer som bor i tre sammansatta skjul med sina tre hundar. I området bor inga andra vita, men familjens två små döttrar kan ändå gå i en vit skola lite längre bort tack vare Helpende Hand som hjälper till med skolavgiften. Fadern i familjen, Hendrick, är alltid orolig när de lämnar skjulet för att ta sig till skolan med barnen.
– Det är inte alltid så lugnt här, säger han.
Här bor fyra generationer i samma skjul, den yngsta är runt tre år gammal. Hendrik arbetade tidigare som bonde på en gård, men hamnade utanför systemet då farmaren sålde stället efter alla farmattacker i området. Familjen har sökt om att få ta del i statens husprojekt, som innebär att man kan få ett litet hus av staten i ett drägligt område för att ta sig ur den värsta misären.
– Vi har stått i kö för ett hus i tio år, säger Hendrik uppgivet.
Marieta säger att de som beslutar om vilka som ska få hus är korrupta.
– Är du medlem i ANC eller släkt med rätt person kan du få ett hus på en gång. Vissa ANC-medlemmar har fått flera hus som de sedan hyr ut. Som vit faller man utanför och det är därför vi behövs.
– Helpende Hands verksamhet går runt då många skänker en slant varje månad och kommer in med kläder som vi kan sälja i vår butik. Vårt största problem nu är att vi har en alldeles för liten butik, vi behöver flytta till större, men pengarna räcker inte. Pengarna vi får in går till allt från matpaketen till kläder och skolavgifter. Vi ger till dem som behöver varma vinterkläder, och ett av våra projekt som uppskattas väldigt mycket är våra skolstartpaket till förstaklassarna. De får en ryggsäck med bland annat pennor och block. Det är inte mycket, men familjerna har inte råd med det och det här uppskattas väldigt mycket när vi rycker in. Sedan anordnar vi också samkväm och grillningar på olika högtider. Vi hade en julgrillning nu i december som blev riktigt lyckad och vi ska ha en grillning nu till vintern också.
Att hjälpa de fattigaste av sitt folk tycks vara mer än ett heltidsarbete. Det är en livsstil, ett kall. Vi lämnar Marieta och hennes medarbetare när de är i full färd med att ta sig an nästa arbetsuppgift för dagen. Vi är välkomna igen, kanske har den lilla lokalen bytts ut mot en större tills nästa besök.
Följande bilder kommer från vita slumområden, samtliga tillhör Nya Tider: