Solförmörkelser har under en stor del av historien tolkats som dåliga nyheter för regenten – ett illavarslande tecken för deras personliga hälsa eller rikets öde. Men dessa rädslor bidrog till att ge bränsle åt tusentals år av forskning. Denna utveckling började i Mesopotamien med ett sökande efter periodiska mönster i historiska data. Det har kulminerat i en era då vi känner till solsystemets himlakroppars banor århundraden i förväg, vilket förvandlar det som en gång var en orsak till ångest i kosmisk skala till en fråga som närmast kan liknas vid ett urverk.
Om man var tvungen att välja en vändpunkt kan det ha varit morgonen den 22 april 1715, när en solförmörkelse drog över London. Det brittiska universalgeniet Edmond Halley, mest ihågkommen som namngivare till Halleys komet, hade förutspått förmörkelsen. Han hade publicerat en affisch som visade en karta över den bana som månens skugga skulle kasta över England. Det året hade England en nykrönt kung med ett uppror som redan var under uppsegling mot honom. Genom att avmystifiera förmörkelsen med en förutsägelse hoppades Halley kunna neutralisera dess kraft som ett omen.
Han ville också rekrytera datainsamlare vars observationer skulle kunna leda till ännu bättre solförmörkelseprognoser framöver. ”De nyfikna äro önskade att observera det, och särskilt varaktigheten av totalt mörker”, annonserade han, ”… ty därigenom kommer Skuggans Läge och dimensioner att bestämmas på ett bra sätt; och med hjälp av detta kan vi bliva i stånd att förutsäga liknande framträdanden för framtiden, med en högre grad av säkerhet än vad som kan göras anspråk på för närvarande.”
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
