#MeToo startades ursprungligen av en svart kvinna i USA som ville stötta utsatta svarta kvinnor. Alltså inte kvinnor i allmänhet, utan specifikt svarta. Den rasliga exkluderingen hindrade dock inte att kampanjen omfamnades av vita feminister i Sverige där twitter-kampen slog genom stort, i vart fall i media.
Kampanjens upplägg var att kvinnor hetsades till att offentligt anklaga män i sin närhet för övergrepp och tagga anklagelserna med Twitter-taggen metoo. I brist på verkliga övergrepp kom dock anklagelserna många gånger istället att handla om ”obehagliga blickar” eller ”förminskande kommentarer”. Många av kvinnorna hade haft affärer med de anklagade männen, som dock inte haft kvinnans intresse av att fördjupa relationerna mer än så.
Kampanjen fick inte heller den politiska effekt som dess anhängare hade hoppats på. Till en början lyftes berättelserna om ”kränkande kommentarer” och ”ovälkomna inviter” fram som bevis för att det var vita män som stod för övergreppen, och blev därför en retorisk motvikt till invandrares konstaterade överrepresentation bland våldtäktsmän och tafsare. Men eftersom kvinnorna som hakade på drevet ofta är vänsterfeminister – inte sällan med en anställning inom media – kom de anklagade männen att bli männen i deras närhet, alltså ironiskt nog andra vänsterfeministiska mediepersonligheter. Resultatet av kampanjen blev därmed att ett antal drivande vänsterfeministiska män inom media helt försvunnit från offentlighetens ljus.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.