Den gångna veckan har präglats av turkiska demonstrationer i flera europeiska städer. Turkiska flaggor, turkiska slagord och turkiska krav. Tyskland har enligt olika källor uppskattningsvis mellan fem och sju miljoner turkar, många – kanske de flesta, med sitt turkiska medborgarskap kvar.
Mångkulturalister har påstått att alla kan ”bli svenskar”. Åsa Romson (MP), tills nyligen vice statsminister, har till och med sagt i ett replikskifte i riskdagen att ”alla som åker [Stockholms] tunnelbana är svenskar”.
Men så är det så klart inte. Om något, så visar demonstrationerna och kravallerna att turkarna först och främst är turkar, och att politikernas teorier om integration och berikande mångkulturella samhällen inte har någon som helst förankring i verkligheten.
När Recep Erdogan, som då var Turkiets premiärminister, besökte Tyskland 2011 så manade han på ett massmöte turkarna att inte assimilera sig: ”Ni är en del av Tyskland, men även av vårt storslagna Turkiet”.
Politiker från Turkiet har under mars månad farit runt i Europa för att besöka de inte så små minoriteterna inför folkomröstningen angående en utökning av presidentens makt och befogenheter som ska hållas i april. När nederländska ministrar förbjöd två turkiska ministrar att tala till sina etniska fränder i landet utbröt kravaller. Även Tyskland, Österrike, Schweiz och Danmark har förbjudit turkiska statens representanter att hålla offentliga möten. Hårda ord och anklagelser har sedan dess haglat mellan länderna.
Sanningen är att mångkultur inte är den ”fredens” ideologi som den framställs som. Tvärtom skapar mångkultur otrygghet, fiendskap och splittring i de samhällen den drabbar. Turkar som kommer till Europa förblir turkar, hur mycket tunnelbana i Berlin eller Stockholm de än åker. Vad blev resultatet när Nederländerna förbjöd turkiska ministrar att tala? Turkarna bildade ett eget parti som nu sitter i Nederländernas parlament. Det företräder specifika etniska intressen, samtidigt som ingen företräder nederländarnas etniska intressen – inte minst rätten att ha få ha kvar ett eget hemland.
Utan mångkulturen och påtvingad friktion mellan olika etniska grupper som tvingas dela samhälle med varandra skulle Europa och världen vara mycket fredligare. Om turkarna fick skapa precis det samhälle de ville i sitt land, och européerna slapp turkiska gruppers krav på att våra samhällen ska anpassa sig till deras traditioner, kultur och religion, så skulle många orsaker till irritation och ilska försvinna.
Visst finns det samhällen som är mångspråkiga, som till exempel Schweiz med sina tyska, franska och italienska grupper, samt ett stort antal europeiska invandrare, och som ändå fungerar alldeles utmärkt. Men de är inte mångkulturella i betydelsen att helt skilda civilisationer försöker att bygga ett samhälle tillsammans.
Mångkulturens försvarare brukar själva hävda att de är både toleranta och gillar olikheter. Det är en stor lögn. I praktiken försöker de påtvinga omvärlden sina liberala globalistiska idéer, som de anser vara universella, kanske bäst illustrerat av USA:s och Natos bombningar av land efter land som inte fogar sig in i detta system. Samtidigt kräver mångkulturalisterna att européer ska ge avkall på sin kultur och sitt sätt att leva – i arbetslivet, på badhusen, på festivaler och så vidare – för att anpassa sig till allt större och högljuddare etniska minoriteter.
Detta är ingen tolerans, det är arrogant och illvillig intolerans av värsta sort som mångkulturalisterna uppvisar.
Själv anser jag att den enda vägen till fred i världen är en förståelse för att olika folk och kulturer har skilda synsätt på vad som är ett bra samhälle. Respekterar man de olika etniska gruppernas rätt att forma sin egen framtid i sina egna länder så finns också en förutsättning till ömsesidigt goda relationer.
Det är dags att damma av den gamla vänsterdevisen Alla folks frihet – hela världens fred. När vänstern genomgick sin metamorfos och blev nyliberaler med globalism och mångkultur på programmet släppte de även ”folk” som begrepp, men det är lika sant i dag som då.