Samtidigt är det frapperande att se de dubbla måttstockarna, där man i många länder i Europa låter extremvänstern hållas. Gatupöbeln som använder våld som politisk metod försvaras av stora socialistiska partier och i vissa fall utgör våldsvänstern en integrerad del av vänsterpartierna. I Sverige var det extra tydligt under flera decennier, där våldssekten AFA på flera orter var exakt samma personer som utgjorde lokalavdelningen av Ung vänster.
Om någon vill leta upp antidemokrater som ägnar sig åt valfusk och som genom hot och våld påverkar den politiska processen och skrämmer meningsmotståndare till tystnad, så är det detta parti och liknande partier i Europa som de borde rikta in sig på.
Men om Sverige eller något annat land förbjöd ett parti på vänsterkanten så skulle fördömanden och sanktioner hagla mot landet. Tänk till exempel om det hade varit Ungern, och inte Grekland, som förbjudit ett parti som hade medvind i opinionen bara veckor innan ett parlamentsval. Hur hade reaktionerna sett ut i den svenska pressen, om en ungersk domstol diskvalificerade ett parti, till exempel med argumentet att det i praktiken är en bulvan för globalisten George Soros?
Men var är alla fördömanden när ett nationalistiskt parti förbjuds? Det är förstås lika huvudlöst och odemokratiskt, oavsett vem det drabbar.
Det finns också en annan aspekt som bör belysas. Vad händer med de personer som är aktiva i ett oppositionellt parti, om de styrande helt sonika förbjuder den obehagliga konkurrensen? Många kommer att uppfatta det som att det demokratiska systemet är stängt för dem, att den vägen inte är framkomlig. Man kan förstås verka på många andra sätt för en samhällsförändring: genom media, kultur, konst, utbildning etc., men en del kommer i stället att se en politisk kamp med vapen i hand som det enda alternativet.
Att förbjuda partier leder till att situationen spetsas till, man riskerar i förlängningen inbördeskrig. Det är precis detta som det demokratiska systemet var tänkt att undvika: att lösa politiska tvister och maktskiften på ett fredligt och ordnat sätt. Men det förutsätter förstås att alla får vara med.
Makthavarna verkar dock närmast nöjda med att de genom partiförbud knuffar tidigare partiaktivister att överväga väpnad kamp. Då kan de nämligen äntligen få rätt, när de utmålat oppositionen som ”odemokratisk”, och de kan äntligen sätta in sin polis och militär med full kraft.
Det är uppenbart att dagens makthavare bara är demokrater när det passar dem. Och de är beredda att störta Sverige och andra västländer i inbördeskrig om deras makt skulle bli hotad på demokratisk väg.
