Strävan efter fred

Nationernas förbund (NF) grundades visserligen den 10 januari 1920, men idéer till grundandet av en internationell organisation vars syfte skulle vara att verka för världsfred började växa fram i Storbritannien och USA samtidigt som första världskriget utkämpades. År 1915 bildade nämligen en grupp globalistiska pacifister i Storbritannien The Bryce Group, som senare kom att få namnet The League of Nations Society och bli inflytelserik. Samma år bildades The League of Enforced Peace i USA i syfte att verka för fred. Den grundläggande, pacifistiska grunden till Nationernas förbund växte således fram som en motreaktion på kriget som rasade i världen innan själva organisationen fanns.

Ett betydande steg mot Nationernas förbunds grundande var den brittiske advokaten och parlamentsledamoten Robert Cecils (1864–1958) förslag att en kommitté med uppdraget att utveckla ett fördrag till ett internationellt världsfredsverkande förbund. Denna kommitté, som leddes av Walter Phillimore (1845–1929), tillsattes år 1918. USA:s president, Woodrow Wilson (1856–1924), var dock inte nöjd med kommitténs arbete utan lät skriva tre egna utkast till fördrag. Även den sydafrikanske militären Jan Christiaan Smuts (1870–1950) utarbetade förslag till fördrag.

Under fredskonferensen i Paris 1919 kom till sist Cecil, Smuts och Wilson överens om ett slutgiltigt fördrag till organisationen som fått namnet Nationernas förbund. Enligt kapitlet ”The League of Nations and the Versailles International Order” av Victor-Yves Ghebali, som ingår i The League of Nations – 1920–1946: Organization and Accomplishments: A Retrospective of the First International Organization for the Establishment of World Peace, utgiven av Förenta nationerna, kom det slutliga fördraget till Nationernas förbund att, på initiativ av Wilson, utgöra en del av första delen av Versaillesfreden. Wilson ville nämligen, enligt Ghebali, att Nationernas förbund skulle accepteras av de europeiska allierade staterna.