Med socialdemokratin i princip utraderad i stora delar av Europa och en stark misstro hos befolkningen mot globalistiska idéer skakar högern och vänstern i sina grundvalar. I land efter land har patrioter som ifrågasätter överstatliga projekt som EU, frihandel, öppna gränser och mångkultur gått framåt.
I Sverige har de styrande ”löst” problemet med det sviktande folkliga stödet genom Decemberöverenskommelsen (DÖ), där alla partier gör gemensam sak för att hålla Sverigedemokraterna ute.
I Frankrike allierade sig också högern och vänstern mot Front Nationals kandidat Marine Le Pen. Man gjorde det dock smartare: Emmanuel Macron fick lämna det Socialistiska partiet, där han suttit som minister i regeringen, för att några månader senare kunna nylanseras som ”oberoende” och ”outsider”.
Macron är så mycket ”insider” man kan vara. Väljarna ratar både högern i form av mäktiga multinationella företags styre och vänstern i form av ansvarslöshet och byråkrati. Macron personifierar dock båda: socialistisk minister som fått sin skolning i en Rothschildbank och under sin tid som finansminister genomfört marknadsliberala reformer.
Marine Le Pen beskrev det träffande när hon sade att presidentvalet stod mellan nationalism och globalism.
Det otroliga var att väljarna – tillräckligt många av dem – gick på knepet. Ett knep som det sittande etablissemanget använde för att kanalisera väljarnas politikerförakt för att få dem att än en gång rösta på samma politiker.
Det var de styrande i Österrike som var först med detta knep. Alexander Van der Bellen lanserades som ”oberoende” kandidat, fast han varit partiledare för De gröna. Mot alla partitillhöriga kandidater hade FPÖ:s Norbert Hofer förmodligen haft ett stort övertag på grund av väljarnas starka missnöje med de traditionella partierna. Flera av dem var ju tvungna att byta partiledare på kort tid på grund av misstron. Men en ”oberoende” kandidat lurade väljarna, trots att han tillhör samma etablissemang som alltid.
Kommer vi att få se flera sådana svekfulla trick? Man kan säga att Macrons nya parti Republique en Marche är ett steg i den riktningen. Mer av etablissemang fast med nytt namn. I Nederländerna har man inte fattat galoppen än, där har man inte ens fått ihop tillräckligt stöd för att bilda en hållbar regering. Är det en tidsfråga innan det dyker upp där också? I Sverige kanske man skapar de ”Nya SocialModeraterna” genom att slå ihop Decemberöverenskommelsens partier, som ju ändå tycker likadant i alla viktiga frågor? Högern-vänstern har ändå bara varit ett spel för gallerierna.
En sak är säker, de etablerade partierna och deras höger-vänster-skala har nått vägs ände. Frågan är om de kan lura väljarna att de ”förnyat” sig eller om patriotiska värderingar kommer att segra.
