Det finns ett väldigt påtagligt mönster i hur media globalt lanserar nya begrepp. Först var det ”näthat” och ”nätmobbning”. Sedan blev det ”nättroll”. Sedan började alla skriva om ”faktaresistens” och ”rysk propaganda” och nu upprepar alla ”falska nyheter”.
Det sker över en natt, och så börjar precis alla regim-medier, från Washington Post till Sydsvenskan, upprepa samma uttryck. Något som man knappt hört om en vecka tidigare har plötsligt blivit ett jätteproblem. Gemensamt för alla dessa mode-ord är två saker: Alla systemmedier börjar använda dem samtidigt, och kontentan är alltid att det fria ordet blir syndabock.
Efter kampanjerna ska det alltid komma en ”lösning” på det här nya jätteproblemet som ingen hört om för en vecka sedan. Och den lösningen är alltid att begränsa information som inte kommer från regimmedia. Kommentarsfält avskaffas, Facebook hotas till att sätta upp filter som sorterar bort vissa nyhetssidor. Det mest uppenbara är det nya ”kvalitetssäkrade” presstödet, där redan etablerade medier i fortsättningen ska bestämma vilka tidningar som ska få ta del av skattepengarna.
Tro mig, samma lösning kommer införas i riksdagen, där de ”etablerade” partierna får bestämma vilka nya som ska vara tillåtna. Att inte fler kan se de historiska parallellerna är otroligt.
När tryckpressen kom och folk började lära sig läsa, då var det exakt samma visa som i dag. De få som tidigare haft informationsmonopol kom med den ena bortförklaringen efter den andra för varför Bibeln inte skulle översättas från latin, varför det vore farligt om populasen lärde sig läsa, varför bara handskrivna skrifter skulle tillåtas.
Då var det Gud man skyllde på. Inte för att Gud var hotad, men för att det var argument som funkade på den tiden. I dag är det ”demokrati” och ”värdegrund” som hotas. Lika motsägelsefullt i dag som när tryckpressen kom. För vad säger det om tilltron till den egna guden om han är så svag att man inte kan tillåta vanligt folk att läsa hans egna ord utan risk att de tappar tro på honom? Och vad säger det om vår ”värdegrund”, om den inte ens klarar att någon på nätet tycker annorlunda utan att allt riskerar att falla samman?
Givetvis hotas vare sig Gud eller demokratin av att fler läser och skriver. Vad som däremot hotas, nu liksom då, är makten hos de som tidigare var få och utvalda. Med tryckpressen, översättning och allmän skola krävdes inte längre en halv förmögenhet för att skaffa sig en läderbunden skrift som en munk ägnat tio år åt att kopiera för hand. Och inte mångåriga studier i latin hos en privatlärare i Florens för att kunna läsa den.
Information tillhörde därmed inte längre bara en fåtalig elit. Plötsligt fick eliten dela sitt övertag med andra. Det var inget de gjorde frivilligt. De enögda kan bara härska bland de blinda. I dag har de stumma plötsligt fått möjlighet att tala. Med internet slutade möjligheten att säga sin åsikt att vara förbehållen bara dem med tillgång till tidningspress, distributionskanaler, tv-master och en herrans massa pengar i startkapital.
Plötsligt kan alla säga vad de tycker. Berätta vad de sett. Dela med sig av vad de vet. De som tidigare hade övertaget måste nu återigen dela med sig. Och givetvis upptäcker de det ena problemet efter det andra i denna omfördelning.
Inte för att de själva håller på att tappa övertaget, nej, nej. De är bara så jätteoroliga över det här ”näthatet” och över den här ”rysspropagandan” och över alla de här ”falska nyheterna”. Vad är det då för nya medier som sprider ”falska nyheter”?
Inte oväntat påstås Nya Tider vara en av dem. Vi hamnade på hatlistan efter en sammanställning över olika tillfällen som Dagens Nyheter avslöjats med att hitta på falska nyheter. Exempelvis krönikan om brandmannen i Boden som enligt DN hade skrutit om hur han och kollegorna mobbat en invandrare på jobbet så mycket att invandraren tvingades sluta. Det visade sig dock att det bara jobbat en invandrare på brandstationen i Boden, och han jobbade kvar och trivdes utmärkt. DN hade hittat på denna falska nyhet.
Men mest arga är nog DN på Nya Tiders reporter som avslöjade att en av redaktörerna på DN, tillsammans med sitt gäng, hade knivdödat en ensam svensk eftersom svensken ”såg ut att vara rasist”. En annan av de nya medierna som nu utpekas som farlig är nättidningen Fria Tider, som avslöjade att en invandrarfamilj får närmare 30 000 kronor skattefritt i månaden. Något som först rubricerades som en myt på regeringens hemsida, men plockades bort när Riksdagens utredningstjänst kom fram till att invandrarfamiljer faktiskt får ännu mer i bidrag.
Breibart är med på listan. Tidningen som var först att skriva om de muslimska massvåldtäkterna i den brittiska staden Rotherham där ett muslimskt gäng under flera år gruppvåldtagit ettusenfyrahundra vita småflickor. Något som var känt i media och hos myndigheter, men som man valt att tysta ned för att inte skapa ”rasism”.
Jag kan fylla hela tidningen med exempel på nyheter som regimmedia hittat på och censurerat och signalement som försvunnit. Men egentligen så riskerar bara det att ta udden av den verkliga poängen. För det verkligt skrämmande är inte en media och en regim som undanhåller fakta som inte passar deras egen ideologi. Sådant kan man motverka – genom att starta egna medier, berätta vad systemmedia dolt och se till att vi kan belägga våra nyheter så mycket att de inte kan avfärdas som falska.
Problemet, och det som borde vara en röd flagg för alla, är att vi har en regim som inte tål detta. Regimen kan inte göra som oss; visa på vilket sätt vi skulle ljuga och behålla folkets förtroende genom att visa hur de har rätt. Inte ens fast de fortfarande har övertag i att sprida sina vinklingar, kan de möta oss i det spelet.
Regimen tvingas ta till nya lagar. Vi kan se det i diskussionen på Kulturhuset i Stockholm nyligen, som vi skrev om i förra veckan, där DN-journalisten Niclas Orrenius talade om fängslande av alternativa nyhetsförmedlare och razzior på våra redaktioner, samtidigt som han själv tyckte att det var så jobbigt att få höra folkets kritik efter hans trakasserier av dissidenten Julia Caesar, att han var tvungen att ”ta familjen på semester”.
Vi lever alltså under en regim, där etablerad media och politiker i samspel, känner sig nödgade att skriva om spelreglerna medan de fortfarande har makten att göra det.
Att bara upprepa frasen ”falska nyheter” övertygar inte. Det vet regimen också. Men dessa mode-ords-kampanjer är inte avsedda att vinna tillbaka tvivlare. De ska få det att verka som att det är en het debatt kring ett stort problem, och innan någon ens hunnit fundera på om det är ett problem, så är regimen där med sin lösning. En ny lag.
”Falska nyheter” dök upp i media för första gången en vecka efter Trumps seger i USA. Det dröjde bara tio dagar innan demokratiminister Alice Bah Kuhnke hade en färdig lösning. Facebook måste börja censurera nyhetssidor, hade hon kommit fram till. Om de inte gör det tvingas regeringen ta till ”hårdare tag” som man ”egentligen inte vill”.
UD har också fått manualer för att bemöta ”falska nyheter” om Sverige i utlandet. Nu när bland annat resebyråer börjat varna turister från att åka till Sverige.
Ibland går det väldigt fort att både hitta ett problem, debattera och komma med lagförslag. När det kommer till att begränsa utbyte av tankar dras inget i långbänk. I synnerhet inte i landet som behöver två års byråkrati för att avhysa romska tiggare från fastighetsägares marker eller som fortfarande inte hittat en juridisk lösning på återvändande terrorister.
För regimen prioriterar nu liksom alltid det mest akuta. Att skydda den egna makten.