”Siöar [Sjöar] woro små i hwarje däld, utom den stora Siljan wid Rättwik. Floder ej heller några notable: utom en liten, som gick till Siljan wid Rättwiks kyrkia [kyrka]. Solen sken warmt hela dagen: wädret war behageligt och himmelen klar alt in til middagen, då tunna moln begynte skymla [skymma] för solen. […] Byarna ligga nog tätt, med ringa åker och mindre äng i dalar eller ock på andra sidan af bergen.”
Detta är vad Carl Linnæus skildrar i anteckningen i Dalaresan (Iter Dalecarlicum) som är daterad den 4 juli 1734. Dagen innan hade han påbörjat sin vetenskapliga resa i västra och östra Dalarna tillsammans med sina sju följeslagare som utgjordes av geografen och pastorn Reinhold Näsman, botanisten Claes Sohlberg, mineralogen Ingel Fahlstedt, sekreteraren Carl Clewberg, zoologen Eric Emporelius och adjutanten Pehr Hedenblad samt amerikanen och räntmästaren Benjamin Sandel vars uppgift var utfodra hästarna. Med detta sällskap följde också en hund.
Uppdraget att utforska dessa delar av det landskapet hade han fått av landshövding Nils Reuterholm efter att denne hört om Linnæus resa i Lappland och tyckt att en liknande expedition skulle göras i Dalarna. De fick även uppdraget att besöka norska Røros för att ta reda på mer om den traktens gruvdrift.
Under den cirka 80 mil långa Dalaresan, som påbörjades och avslutades i Falun, färdades sällskapet huvudsakligen till häst, men även i båt.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.