Folkvandringstiden, som inleddes i samband med hunnernas anfall mot ostrogoternas (östgoternas) rike omkring år 375 och avslutades när de germanska langobarderna slog sig ner i Lombardiet år 568, kom att få stora demografiska följder för hela Europa. För Västeuropa kom dock de germanska folkvandringar som ägde rum under denna tidsperiod att bli särskilt betydande.
De germanska folken före folkvandringstiden
Vad som är viktigt att komma ihåg är att benämningen germaner är ett samlingsbegrepp som omfattar flera germanska folkstammar. Några av dessa stammar var goterna (som senare delades upp i ostrogoter och visigoter), saxarna, frankerna och vandalerna.
De germanska folkens ursprung är höljt i dunkel. I sitt verk Germania, som skrevs år 98 e.Kr., tycks inte Cornelius Tacitus vara helt säker på varifrån de germaner han mötte i riket Germanien, som gränsade mot Gallien i väster och Sarmatien i öster, egentligen kommit ifrån utan drog slutsatsen att de var områdets urinvånare.
En annan teori som omnämns av historikerna Pierre Riché och Philippe le Maître i boken Germanfolkens erövring av romarriket skall germanerna ha härstammat från folkslaget urvolk i Kaukasus som ansetts vara ”upphovet till den indoeuropeiska folkfamiljen”. Den teori som Riché och Maître framhåller är den att germanernas ursprung snarare var ”Sydsverige och Jylland” och enligt dessa författare var orsaken till att de germanska folken vandrade ”söder och sydost” en hundraårig period av kraftig kyla.
Efter utvandringen kom germanerna, enligt Riché och Maître, att omkring år 400 före Kristus delas in i ”östgermaner och västgermaner” samt att det var västgermanerna ”som först kom i kontakt med romarriket”, men de hade ingen stark militär och betraktades följaktligen inte som något hot av romarna.
De östgermanska vandalerna, burgunderna och goterna blev däremot starkare. Som Riché och Maître skriver utvidgade de ”sina områden i riktning mot Svarta havet” och kunde i ”full frihet på östra Europas slätter, skyddade för romerska expeditioner och berikade av handel via bärnstensvägen utvecklade de politiska strukturer som var mycket mer kraftfulla än dem deras västliga broderfolk hade”. Enligt Riché och Maître hade östgermanerna även, till följd av sina kontakter med iranska stäppfolk som alaner och sarmater, utvecklat ett ”tungt kavalleri och använde effektiva nya vapen och utrustningar”.
Vad i stort sett alla germanska folk på den här tiden hade gemensamt, förutom ursprunget, var att de beskrevs av sina samtida som blonda och blåögda samt betraktades som barbarer av romarna.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.