USA:s president Donald Trump har verbalt hittills intagit en återhållsam attityd mot Ryssland, samtidigt som han har vidtagit en rad hårda åtgärder mot landet och dess utrikespolitiska intressen. Jämfört med den politik Trump tillämpar så var Obamas mjuk.
Inga eftergifter eller sanktionslättnader gavs heller av Trump i Helsingfors vid toppmötet mellan stormakterna för snart ett år sedan, i juli 2018. Trots det blev den mediala kritiken i USA mot honom oerhört hård efter mötet på grund av att han, i likhet med alla tidigare presidenter, vägrade att direkt och offentligt under en gemensam presskonferens förödmjuka Rysslands ledare.
Men Trump vägrar att i onödan provocera världens andra kärnvapenmakt. Det verkar också som att han tror på ett i framtiden mer utvecklat samarbete mellan Ryssland och USA. Bland annat verkar han anta att Ryssland kanske kommer att samverka i en politik riktad mot Kina. Det är inte helt utan substans, även om Ryssland och Kina på senare tid knutit närmare band både militärt och ekonomiskt.
Kinesiska ögon på Ryssland
Ryssland är det land som territoriellt sett har mest att frukta av Kina. Till detta kan läggas det faktum att Ryssland offentligt varit återhållsamt, trots att USA ensidigt sagt upp flera överenskommelser och avtal, nu senast INF, avtalet som förbjuder medel- och kortdistansrobotar. Det kinesiska intresset för ryskt territorium – östra Sibirien – är mycket stort. Administrativt kallar Ryssland sin mest östliga region för (ryska) Fjärran Östern, vilket medför att Sibirien inte sträcker sig fram till Stilla Havet.
Sedan kommunismens fall har den ryska befolkningen i Fjärran Östern-regionen minskat med hälften på grund av minskat stöd från regeringen och åtföljande fattigdom och utflyttning. Den uppgår nu till enbart sju miljoner invånare. Den ryska befolkningstätheten är därför så låg som 1,3 personer per kvadratkilometer. Ett glesbefolkat Sverige har drygt 22.
Allt fler kineser från nordöstra Kina har samtidigt legalt och illegalt flyttat in till både Fjärran Östern-regionen och östra Sibirien. Uppskattningarna varierar mellan två och fem miljoner illegala immigranter i FÖ-regionen, med en ökning uppåt en miljon legala och illegala migranter per år. Bland dem finns en vital företagarklass, vilket även ryska företag drar nytta av.
Ryssland har all anledning att frukta den demografiska utvecklingen i regionen vid sidan av de krav som ett starkt och alltmer dominant Kina kan ställa. Det påstås att folk i Kina i ökad omfattning i sociala medier kräver – självfallet efter regeringens initiativ – att Ryssland återlämnar Vladivostok-området till Kina. Under Manchu-dynastin i landet var det en del av imperiet, men överlämnades på 1860-talet till Ryssland.
Även i östra Sibirien sker en kinesisk inflyttning och omfattande etablering av kinesiska företag. Det sägs att kinesiska guider vid Asiens största insjö – turistmålet Bajkalsjön – beskriver den som Kinas nordligaste sjö. Förutom att starta egna företag köper kineserna lokala företag och fast egendom och etablerar sig varaktigt i regionen. Samarbete med maffian och påverkan på lokala makthavare genom den djupa korruptionen i rysk förvaltning har medfört att en stor illegal skogsavverkning kunnat ske för export till Kina.
Missbruket har varit så spritt att den lokala, ryska befolkningen har protesterat, men till ingen nytta. Frågan har även tagits upp av den ryska oppositionen i Moskva. Kina har ett omättligt behov av råvaror och en del av dessa finns i ett närliggande Ryssland, långt ifrån det landets centrala delar. Det är mycket troligt att Kina har en mycket ”ambitiös” plan för de två närliggande, ryska, administrativa regionerna.
Stormaktsambitioner i Mittens Rike
Centralregeringen i Moskva observerar självfallet den pågående mjuka invasionen och förstår vad den kan leda till. Man känner också av en växande kinesisk närvaro i Centralasien genom det så kallade Belt and Road-initiativet (BRI). Det innebär att kineserna inledningsvis lånar ut pengar till regeringar i främst Asien, men också Afrika, för att bygga ut ländernas transportnät – främst järnvägar, vägar, hamnar och dylikt.
Men därefter utför de själva en väsentlig del av byggandet och får avsättning för en del av dagens överdimensionerade kinesiska kapacitet inom tung industri, när nu investeringarna i kinesisk infrastruktur faller. Ett syfte med transportnätet är att säkra och underlätta råvaruförsörjningen av kinesisk industri.
Billiga och effektiva transporter i framtiden skapar utmärkta möjligheter för en ökad export till dessa regioner och länder. Att ha byggt en del av transportnätet i till exempel Asien leder till en djup kunskap om, och inflytande över, en viktig del av regionens kommunikationer och transportcentra. Det kan också innebära stora militära fördelar om Kina i framtiden vill intervenera i någon del av världsdelen.
BRI leder sannolikt till ett kraftigt växande kinesiskt ekonomiskt men också politiskt inflytande. Allt flera kinesiska kontakter i olika länder, växande kinesisk närvaro av affärsmän och företag, kanske även kinesisk migration, gör att Kinas betydelse kommer att öka i många asiatiska länder på bekostnad av främst Ryssland. Den nya närvaron och påverkan på maktförhållandena observeras självfallet noggrant av Kreml.
Frågan är hur Ryssland bedömer den växande kinesiska närvaron i östra Ryssland, i tidigare centralasiatiska delar av Sovjetunionen såsom Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Turkmenistan, och dessutom i angränsande länder som Ryssland historiskt har velat ha inflytande över. Ryssland startade ju till och med det decennielånga Afghanistankriget 1979 för att säkra sitt territorium och förverkliga en gammal rysk dröm om att tränga längre söderut, helst till Indiska oceanen.
Ryssland har alltid varit mycket uppmärksamt på även de minsta av hot mot sitt geografiska territorium och sin inflytandesfär. När Trump talade privat med Putin i Helsingfors förra året var ett av ämnena troligen de båda ländernas gemensamma intresse av att begränsa Kinas expansion.
Nixons politik, fast tvärtom
Men det skulle naturligtvis vara en världspolitisk sensation ifall Ryssland valde att även delvis samarbeta med Väst gentemot Kina. Hittills har det varit tvärtom, eftersom Ryssland på sistone fördjupat sitt samarbete med Kina och bland annat genomfört stora militära samövningar.
Trump lägger dock ut vissa trevare i den riktningen. En observatör har sagt att vad Trump i så fall försöker åstadkomma är president Nixons politik – fast tvärtom. 1972 förlöste Richard Nixon Kina från det politiska beroendet av Sovjetunionen och gjorde tidvis landet till en samarbetspartner i arbetet med att hindra Sovjetunionens expansion.
Nu kan det motsatta ske. En framgång för Trump i hans strävan skulle illustrera den utrikespolitiska maximen: ”Länder har inte permanenta vänner utan bara permanenta intressen.” En inbjudan av Putin till Washington – en avskyvärd handling enligt det neokonservativa utrikesetablissemanget – blir då en naturlig del av politiken att locka Ryssland till samarbete. Och sedan Mueller-utredningen om otillbörligt samarbete mellan Ryssland och Trump-kampanjen nu i mars visade sig vara ett substanslöst beställningsverk från Demokraterna, så är kanske förutsättningarna för ett sådant möte att komma till stånd bättre än någonsin.