Det var 1992 som Eva Bergqvist startade tidskriften, som från början hade det längre namnet Fri information om invandringen, förkortat FIIN. Hon fortsatte utgivningen fram till sin alltför tidiga död vid 64 års ålder år 2003. FIIN hann utkomma med 68 nummer.
Så här formulerades målsättningen för FIIN 1992:
Fri information om invandringen (FIIN) vill verka för att kunskap sprids om invandringens orsaker och konsekvenser för att på så vis skydda Sverige från följderna av vår tids folkvandringar. Vi vill främja en verklig debatt i dessa frågor. En debatt präglad av saklighet, realism och analys. Framförallt kräver vi att de långsiktiga och oåterkalleliga följderna av dagens politik öppet redovisas för allmänheten och blir föremål för debatt.
Svensk invandringspolitik ska i första hand tillvarata det svenska folkets intressen i en värld som hotas av folkvandringar, oro och konflikter. Den ska värna vår rätt att leva i fred och att utveckla vårt samhälle i enlighet med våra egna önskemål och värderingar.
När jag, möjligen 1994, fick möjligheten att läsa ett första exemplar av FIIN blev det som en mental kick. Stora massmedia gav inom detta tabubelagda område inte plats för det mest elementära sunda förnuft. Ett sammansvetsat kulturellt och politiskt etablissemang vände här verkligheten ryggen. För första gången kunde jag med FIIN ta del av texter som bekräftade mina egna tankar och känslor i denna viktiga fråga. Det var inte jag som var galen!
Eva Bergqvist var som medborgare ett föredöme. Med sin familj bodde hon i Kolbäck i Västmanland. Där drev hon sedan 1974 en privatläkarpraktik. Politiskt var hon aktiv i Moderaterna och engagerade sig i kommunala frågor och i sjukvårdspolitik. Hon skrev debattartiklar och böcker. I Hallstahammars kommunfullmäktige var hon den som lämnade in överlägset flest motioner och interpellationer. I valet 2002 var hon den som fick flest personkryss på den kommunala M-valsedeln.
Senare det året blev hon dock utesluten ur Moderaterna. Bakgrunden till detta var hennes engagemang i invandringspolitiken.
Detta började med ett påtvingat och chockartat uppvaknande, kan man väl säga. 1988 fick familjen en flyktingförläggning placerad på samma gata, där hela trafiken kom att passera deras hus. Här används begreppet ”flyktingförläggning”, då detta är så vedertaget. Själv talade Eva Bergqvist mer om ”asylkrävare”.
Från början hade Eva samma föreställning som de flesta svenskar, att det rörde sig om utlänningar i behov av skydd. Samtidigt hade de farhågor om att det kunde bli störande med förläggningen, vilket snart bekräftades:
”Det var ungefär som om man fått ett campingläger eller en golfbana mittemot”, kommenterade Eva Bergqvist i en intervju för Blågula frågor (BGF) 1997:
– När jag var 48 år, då vaknade jag plötsligt. Då upptäckte jag att allt det som jag trodde att jag visste om Sverige, svenskarna och det svenska samhället … det stämde inte längre.
– Då blev jag nämligen tvångsvis granne med en flyktingförläggning. Och upptäckte vilket skådespel det hela var … hur det var precis tvärtemot vad som sades. Här ömmade man offentligt för ”stackars flyktingar”, samtidigt blev det snart uppenbart att det inte var flyktingar, som det rörde sig om.
– Det var en sådan kontrast när man märkte hur myndighetspersoner och politiker, både moderater och socialdemokrater, som man trodde ändå oftast talade utifrån en egen övertygelse … Det var en så otrolig skillnad på vad de sa i enrum och vad de sa offentligt!
Våren 1990 blossade en debatt upp utifrån planer från Statens Invandrarverk (SIV) att placera en flyktingförläggning i Kimstad i Östergötland. Eva Bergqvist skrev då ned sina erfarenheter från Kolbäck, som en varning till andra. Det blev den lilla skriften Granne med SIV.
Omdömet från Gunnar Fredriksson på Aftonbladet blev inte nådigt:
”Jag fick i min hand ett dokument som är så obehagligt att jag har svårt för att citera det.”
Under rubriken ”Hjärtlösheten, okänsligheten är det värsta” skrev AB-redaktören:
En privatläkare i Kolbäck har fått ihop en skrift som innehåller de flesta av de grovheter som i Sverige drabbar människor som flytt undan krig, tortyr, fängelse och skräck. Det är en text om ”snusk och nedskräpning”, ”stölder”, ”klädstölder”, ”cykelstölder”, ”tjuvringning”, ”narkotika”, ”bileländet”, ”hotellverksamhet”, ”allmänna störningar och trakasserier” osv.
Men det är inte sant, att ”flyktingar”, ”invandrare”, ”utlänningar” i dessa avseenden skulle vara sämre människor än svenskar, i varje fall inte i motsvarande sociala nödläge.
Eva Bergqvist hade skrivit utifrån sina egna erfarenheter, men för Gunnar Fredriksson var terrängen underordnad kartan, verkligheten av sekundär betydelse.
Några citat ur Evas Bergqvist skrift förtjänar att återges:
Om kunskap och okunskap
Det påstås alltid i den offentliga versionen att svenska folkets motstånd mot den okontrollerade strömmen asylkrävande beror på bristande information, okunskap, rädsla inför det okända. Så fort svenskarna lär känna invandrare, ändrar de uppfattning. Jag påstår det motsatta. Jag har 43 nationaliteter som patienter, invandrare som kommit till Sverige från slutet av trettiotalet till slutet av sjuttiotalet. Jag har alltid varit positivt inställd till dessa invandrare, som tillfört Sverige mycket genom sitt arbete och sin kultur. Det var en chock för mig att inse att många av dagens asylkrävande är en helt annan kategori av människor.
Jag har kommit till insikt om att ett mycket stort antal av de asylkrävande, som kommit till Sverige under 1987-1990, saknar alla avsikter att anpassa sig till svenska lagar och normer.
Begrepp som hänsyn till och respekt för andra tycks vara okända. … Vi vanliga grannar har inte möjligheter att ge oss iväg.
Om uppassning och service
Sedan början av april 1990 har förläggningen städats någorlunda efter det att invandrarverket fått flera vitesförelägganden av miljö- och hälsoskyddsnämnden. Man anlitar nu fastighetsarbetare från HSB, som plockar sopor bland sysslolösa asylkrävande. Invandrarverket påstår nämligen att man inte kan tvinga asylkrävande att själva hålla rent – svensk flyktingpolitik i ett nötskal.
Om lägre vinst för Konsumbutiken, trots högre omsättning
Vinsten går ned därför att affärerna tvingas regelbundet anlita butikskontrollanter, därför att snatterier och organiserade stölder tilltar.
Om förläggningens funktion som hotell för utomstående
Mer avlägsna besökande från Norge, Västtyskland, Sydsverige, västkusten, norra Sverige bor på förläggningen dagar eller veckor i sträck. Invandrarverket har ingen kontroll över vilka som är placerade på förläggningen och vilka som vistas där som hotellgäster.
Sammanfattningsvis
Politikers, myndigheters och massmedias förnekande och förfalskande av verkligheten kommer att inom några år skapa enorma sociala problem i Sverige.
Också i intervjun med Blågula frågor kritiserade Eva SIV-personalens ovilja att ta ansvar. De vägrade att vara på plats efter kontorstid. När det var bråk vågade de inte gå in i lägenheterna:
”Personalen var alltså skiträdd för flyktingarna, framförallt vissa kategorier. Och så förväntades det att vi grannar … vi skulle finna oss i det där.”
Förläggningen i Kolbäck fanns kvar under tre år. Under den tiden hann det passera tre kategorier av asylanter:
1. Först kom chilenare, med vilka Eva kunde kommunicera, då hon talade spanska.
2. Sedan kom araber och kurder
3. Sist kom afrikaner
På gatan hade Eva kommit inom höravstånd till några afrikaner, som talade engelska med varandra:
– Jag blev otroligt förvånad, för vad de gick och diskuterade sin första dag i Kolbäck, det var hur man skulle ta sig in på närmaste diskotek.
Det här är ju för journalistöron orena tankar.
I BGF-intervjun konstaterades hur journalisterna klassar ut vissa människor, delar in folk i två kategorier – de anständiga och de icke-anständiga. Eva instämde:
– Tag de här pratprogrammen i TV. Det spelar ingen roll om man intervjuar Kenneth Sandberg i TV2:s morgon eller TV4:s morgon, bara journalisternas kroppsspråk … de sätter på sig någon extra gudsnådelig översåtlig min då. Det är plötsligt något alldeles vidrigt, som har kommit in i studion. Det är en attityd som de aldrig skulle sätta upp mot en mångmördare eller en storhandlare i narkotika.
Denna moraliserande översittarattityd finns många exempel på. Ett var alltså Aftonbladets Gunnar Fredriksson.
Ett annat exempel gav SVT-journalisterna Lars Adaktusson och Hans Larsson prov på 1990, när de i Aktuellt intervjuade Moderaternas dåvarande partiledare Carl Bildt:
LA: Carl Bildt, är det bekymmersamt för dig som partiledare, att ditt parti innehåller den här typen av invandrarfientliga strömningar?
CB: Nu vet jag inte om du ska beskriva Eva Bergqvist så, … låt det stå för dig. Nej, vi är en mycket bred kyrka i den här frågan också … Det spänner från ungdomsförbundet, som vill ha den totalt fria invandringen, riva alla hinder för att människor ska kunna komma till Sverige … Till Eva Bergqvist, som ju står för en tredjedel av alla de här motionerna till stämman, som har en mängd kritiska synpunkter på det sätt på vilket vår flyktingpolitik fungerar.
LA: Anser du att Eva Bergqvist och andra med hennes åsikter underblåser flyktingfientliga strömningar?
CB: Inte i det hon sa här, det tyckte jag inte alls. Det måste vara legitimt att diskutera invandrarpolitiken!
LA: Håller du till och med med om de här åsikterna och synpunkterna som hon framför?
CB: Jag försvarar Eva Bergqvists rätt till sina åsikter!
Hans Larsson: Det här är inte första gången som moderata uttalanden underblåser flyktingfientliga strömningar, vi ska lyssna till vad din företrädare …
CB: Får jag lov att fråga, vad var det som underblåser ”flyktingfientliga strömningar”?
HL: Mängden av motioner, med de krav som Eva Bergqvist och andra framför.
CB: Varför får man inte ha synpunkter på detaljer i svensk flyktingpolitik? Jag tycker ni företräder en något antiintellektuell och antirationell inställning.
LA: Vi företräder ingen inställning, vi ställer frågor till dig.
CB: Åjo, åjo!
Så här var alltså det kulturella klimatet redan i början av 90-talet. Det ”hörde till” att misstänkliggöra envar som inte helt dansade efter journalisternas pipa. Den som förespråkade en mer restriktiv linje i invandrings- och flyktingpolitik stämplades med epitet, försågs med en uppsättning negativa etiketter.
Eva berättade i BGF-intervjun att när hon klagade på flyktingförläggningen – vilket hon gjorde i lokalpressen – fick hon hela tiden höra dessa tillmälen:
– Jag har högar av tidningsklipp och man passerade genom pressen som ”flyktingfientlig” och ”rasist”. När man inte har upplevt detta förut, då … nu rör det mig inte i ryggen, men då gjorde det det.
– Det har jag ju kommit i kontakt med så många gånger sedan dess, hur människor blir sårade, upprörda och alldeles förtvivlade, när de blir utpekade som rasister, som dom inte alls känner sig för att vara.
Eva noterade en dubbelmoral hos ansvariga makthavare:
– När man gick på vederbörande, låt oss säga ett kommunalråd, och frågade ”Vad i helvete menar du med att säga så här?” Då svarar de ”Det vet du ju hur journalister är – man måste säga så där, det är klart du har rätt, jag håller ju med dig. Det är ett pack, men det kan vi inte säga utåt”.
Eva Bergqvist bedrev sitt arbete på sin fritid, raktigenom ideellt. Tryckningen av Fri Information bekostades helt med frivilliga bidrag och arbetsinsatser – några bidrag var då inte att tänka på.
Under 16 år hann Eva Bergqvist vara aktiv som invandringskritiker, under elva år var hon redaktör för Fri Information. Hennes arbetskapacitet var stor och ambitionerna höga att hela tiden hinna med mycket. Konsekvent bevakade hon aktuella utredningar och bokutgivningar på temat mångkultur och invandring. Det rörde sig om en i bästa bemärkelse grävande journalistik, presenterad på ett lättfattligt sätt. Som skribent var hon vass och slagkraftig i sin argumentering.
Låt mig avslutningsvis citera ur en intervju med Eva Bergqvist av Richard Jomshof i SD-Kuriren 2003:
– I dag är många rädda att stöta sig med sina överordnade. Den rädslan upplevde jag inte då.
Det som skrämmer i dag är inställningen att det är tillåtet att förtiga sanningen. Det totala fördömandet från etablissemangets sida är något nytt som saknades tidigare. … det enda sättet att förändra situationen är att tillräckligt många träder fram och protesterar.