Jag har sedan 1980-talet insett att något varit fundamentalt fel i Sverige. Då var det inte mer alarmerande än att jag kunde rösta på Moderaterna och gnälla lite mellan skål och vägg. Redan då kunde jag emellertid förutsäga att år 2020 skulle det brinna i förorterna och att samhället i övrigt skulle vara radikalt förändrat om ingenting gjordes åt problemen. Jag var tydligen lite för optimistisk rent tidsmässigt.
För att vi i hemmalaget skall vinna matchen krävs att den öppna supporterskaran når en kritisk massa, det räcker inte att 70 procent tycker att politiken är på fel väg, så länge som bara 10 procent uttrycker detta öppet. Då går det inte att till och med ledande företrädare för Sverigedemokraterna försvarar åsiktskorridoren.
När Ny Demokrati (NyD) kom in i riksdagen 1991 blev det uppenbart att en förändring var osannolik. Bengt Westerberg (FP) lade grundstenen till bygget av åsiktskorridoren med sitt fullständigt skandalösa uppförande mot NyD, många minns säkert hur han reste sig upp ur en tv-soffa när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister skulle intervjuas efter valvakan. Då började tanken gro att det var idé att hitta någon annanstans att bo. Sedan 2007 har jag därför i görligaste mån hållit mig så långt borta från Sverige som möjligt.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
