Nya Tider. Avpixlat. Fria Tider. Rasistiska hatsajter befolkade av anonyma nätkrigare som försöker tysta demokratin. Så beskriver den ansvarsfulle läraren de alternativa nyhetsförmedlarna inför sina elever. Åtminstone enligt det urvattnade skämt källkritiken har reducerats till i dagens skoldebatt. Ge inte legitimitet åt främlingsfientliga krafter, lyder argumentet och hänvisar till skolans värdegrund. Släpp inte in katten till hermelinerna.
Men så vann katten det amerikanska presidentvalet. Och varken journalister eller politiker förstår varför. Trots att Breitbart News Network har cirka 45 miljoner unika besökare i månaden och svaret står att läsa på sidan.
Låt mig därmed i några enkla punkter förklara varför jag låter mina elever använda sig av Fria Tider och Nyheter Idag enligt exakt samma principer som jag låter dem använda sig av Svenska Dagbladet och Aftonbladet.
Först en liten förklaring till Expo och alla andra som med (hoppas jag) goda intentioner vill få elever att hålla sig borta från alternativa nyhetsförmedlare och på samma gång vill få dem att bli källkritiska: En grundläggande tanke bakom all källkritik är att man faktiskt tar del av den källa man ämnar analysera.
Ja, detta är vådan av källkritik. Det innebär att utmana sina egna förutfattade meningar. Man kommer till den grundläggande insikten att den som vill veta vad Sverigedemokraterna vill bör läsa Samtiden i stället för Expo – oavsett vad man tycker om de båda tidningarnas politiska utgångspunkter. Expo läser den som vill veta vad Expo tycker. Bäst kanske problemet kan illustreras med den elev som med stora ögon frågade mig: ”Är inte Stefan Löfven Sveriges statsminister? Men det stod ju på Avpixlat att han är det, och de ljuger ju.”
Låt mig nu bemöta de anklagelser som kommer att dyka upp. Jag är varken nationalsocialist eller konservativ. Jag är en tämligen (o)vanlig gymnasielärare och låtskrivare i det icke-politiska indiebandet Lilou & John som bland annat har gjort en låt om den odödliga kärleken vid sekelskiftet 1900 mellan två lesbiska flickor. Men jag gillar inte dumheter. Och till dumheter räknar jag att dra alla alternativa nyhetsförmedlare över en kam. Som exempel drivs nättidningen Nyheter Idag av en man vid namn Chang Frick, med romsk far och judisk mor, som dessutom är uttalad motståndare mot alla former av rasbiologiska resonemang. Att påstå att hans tidning är ”högerextrem” är som att göra en Joseph McCarthy och påstå att alla som inte vill bomba Moskva är kommunister. Det är inte källkritik som vissa vill göra gällande. Det är ett tecken på att man är en idiot.
Det finns mycket kritik man kan rikta mot nättidningar som Avpixlat, Samtiden och Nyheter Idag. Men kritiken bör alltid basera sig på att man faktiskt har läst tidningen i fråga. Att en nättidning som Samtiden är partipolitiskt knuten till Sverigedemokraterna, vilket bör färga av sig på deras rapportering kring det kommande valet 2018, är till exempel relevant kritik. Men Norrländska Socialdemokraten är, strikt talat, behäftad med exakt samma källkritiska problem.
Dock skulle jag aldrig säga till mina elever att de alternativa nyhetsförmedlarna ”hotar demokratin”. Den demokrati som hotas av fri opinionsbildning är enligt min mening synnerligen märkligt definierad. Om man inte förespråkar socialistisk folkdemokrati naturligtvis. Faktum är att Vávra Suk, Dick Erixon, Chang Frick, Widar Nord och Mats Dagerlind med flera är vår tids efterföljare till pionjärer som Lars Johan Hierta – vad man än må tycka om deras analyser. Man försöker kriminalisera deras rapportering, men de fortsätter trots detta sitt arbete.
Inte heller skulle jag påstå att de alternativa nyhetsförmedlarnas nyheter är ”påhittade”. En sajt som Avpixlat citerar exempelvis Aftonbladet med jämna mellanrum. Betyder det att Mats Dagerlind hackar in sig på Aftonbladets servrar för att plantera falska nyheter ett par gånger i månaden? Mina elever skulle kalla mig en konspiratorisk tok.
Jag skulle dessutom aldrig hävda att de alternativa nyhetsförmedlarna ”inte sysslar med journalistik”.De flesta alternativa nättidningar analyserar, länkar och hänvisar till sina källor mycket föredömligt, intervjuar relevanta personer och låter ifrågasatta personer besvara kritik. Många skribenter har dessutom journalistbakgrund sedan innan. Perra Winberg på Nya Tider har till exempel en bakgrund på Göteborgs-Posten.
I stället ber jag mina elever att reflektera över de bärande begreppen i den svenska idédebatten: normkritik eller normupplösning, mångkultur eller etnisk splittring, tolerans eller laglöshet, allas lika värde eller nihilism, gränslöshet eller nationellt sönderfall. Utan förståelse för dessa ideologiska begreppspar kan de aldrig förstå varför Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet eller varför Storbritannien röstade för Brexit. Och kanske är detta syftet med oviljan att studera dem? Men om viljan att inte förstå är drivande i svensk undervisning, vad är i så fall poängen med ett skolsystem över huvud taget?
Vidare lär jag mina elever om medielogik: Politiska medier vill bilda opinion och skapar bra storys för att göra detta. Sneda urval, hjälte-skurk-dramaturgi och ideologiskt färgade analyser är lite av kärnan i all samhällskritisk journalistik. Här skiljer sig inte Dagens Nyheter från Nya Tider, även om de alternativa nyhetsförmedlarna ofta saknar lika starka ekonomiska resurser för bland annat effektiv reklam och därför är tvungna att satsa på konsekvensneutralitet och journalistisk spetskompetens för att behålla sina läsare.
Dessutom låter jag mina elever jämföra nyheter och analyser från alla möjliga tidningar och opinionsbildare, trots att den pedagogiken enligt några röster strider mot skolans värdegrund.
En värdegrund vars bärande princip är att man inte behärskar grundläggande källkritik betraktar jag nämligen som i stort sett värdelös. Eller för att uttrycka det annorlunda: den som endast studerat hermeliner får svårt att förklara varför det är klösmärken på soffan.