Kommuner kan neka IS-terrorister bidrag

Invånare i en kommun har rätt att få ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd. Hur den rättigheten ska tolkas avgörs av domstolsavgöranden i Förvaltningsrätten och Högsta Förvaltningsdomstolen som bildar praxis. När en kommuninvånare söker ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd (socialbidrag) och nekas detta av kommunens socialtjänst kan kommuninvånaren överklaga till Förvaltningsrätten. Det är alltså först då vägledning till kommunerna om hur reglerna ska tillämpas avgörs.

Magnus Åhammar, rådman vid Förvaltningsrätten och Migrationsdomstolen, ställer sig i Dagens Juridik, den 18 april, frågan vad som krävs av en person som återvänt till Sverige efter att ha deltagit i IS-verksamhet för att få ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd.

Kommunala självstyret ger kommuner rätt att själva besluta om sin socialpolitik, men i slutänden är det ändå förvaltningsdomstolarna och därmed staten som sätter ramverken. Försörjningsstöd syftar till att stärka den sökandes möjligheter att bli självförsörjande och leva ett självständigt liv. Det ska vara en hjälp till självhjälp.

Den som kan arbeta ska göra det, och eventuellt få kompletterande försörjningsstöd medan denne är aktivt arbetssökande. Man ska också själv verka för att man blir anställningsbar. Socialtjänsten får begära att den som söker försörjningsstöd ska delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet. En person som inte är aktivt arbetssökande kan vägras stödet.

På vilka grunder kan socialtjänsten då neka ekonomiskt bistånd? 

Man utreder hur IS-resan har bekostats och om dessa pengar skulle ha kunnat användas för uppehälle i Sverige. Om socialtjänsten gör bedömningen att så är fallet kan ekonomiskt bistånd nekas. Här används termen “fiktivt normöverskott”, vilket är en legal anledning att neka ekonomiskt bistånd under en tid. Man anser då inte att den sökande har uppfyllt kraven på att planera sin ekonomi.