Redan under medeltiden i Sverige straffades brott som mord, dråp och kvinnofridsbrott med fredlöshet. Detta straff innebar att vem som helt fick rätt till att döda den dömde brottslingen. År 1608 hårdnade dock det svenska rättsväsendet när Karl IX (1550-1611) beslutade att de svenska domstolarna skulle döma efter Mose lag, vilket ledde till att just dödsstraff kom att bli det vanligaste straffet för flera olika brott. Införandet av Mose lag innebar även att inte bara grova brott som mord och dråp straffades med döden utan också häxeri, homosexualitet (sodomi), tidelag, äktenskapsbrott, olydnad mot föräldrarna och bruket av svordomar. Även stöld och otrohet straffades med döden på 1600-talet.
Adliga förövare avrättades med svärd medan ofrälse (icke-adliga) antingen halshöggs med handbila (en yxa med lång egg) eller hängdes. Under häxprocesserna brändes flera kvinnor, som anklagats för häxeri, på bål.
Från 1776 till 1779 genomförde dock Gustaf III (1746–92) en mycket omfattande straffrättsreform som innebar att dödsstraffet för flera brott, bland annat för häxeri, avskaffades då kungen var motståndare till det straffet. Denna reform innebar även att tortyr avskaffades samt att kungen själv skulle godkänna alla avrättningar.
Ytterligare en betydande milstolpe inom den här delen av svensk rättshistoria är 1864 års strafflag och utvecklandet av fängelseceller i Sverige som kom att innebära att dödsstraff för mindre brott avskaffades, vilket ledde till att antalet avrättade minskade radikalt. 1860-64 avrättades totalt 15 personer och 1866, efter att den nya strafflagen trätt i kraft, avrättades endast två män. 1865 tycks inga dödsstraff ha verkställts. Faktum är att det mellan 1866 och 1910 inte avrättades mer än 15 personer, vilka utgjordes av 14 män och en kvinna. Jämför man med, exempelvis, perioden 1800–04 då totalt 86 personer (54 män och 32 kvinnor) avrättades är förändringen påtaglig.
Under 1600-talet ansågs bödeln, som också var känd under benämningen skarprättare, vara oren, men samtidigt viktig då hans uppgifter även var att flå kadaver och tömma avträden. 1600-talets skarprättare var ofta en dödsdömd person som blivit benådad i utbyte mot att han skulle ägna resten av sitt liv åt att arbeta som bödel.
1699 kom dock detta att ändras när Karl XII (1682–1718) fastställde att ”till skarprättare skola antagas ärlige och oberyktade personer”. Det här innebar att bödelns anseende började förbättras och i 1734 års lag betonas till och med att skarprättarens arbete inte skulle ”nesligt hållas”.
Under 1800-talet var det möjligt att söka statlig anställning som skarprättare, vilket var vad Anders Gustaf Dalman gjorde år 1885, kort efter att han tjänstgjort som korpral vid Västmanlands regemente. Den femte augusti samma år tilldelades han tjänsten som Stockholms läns skarprättare. Under de följande sex åren antogs han även som skarprättare för Gotlands län, Kalmar län, Jämtlands län, Gävleborgs län och Västernorrlands län. 1901 blev han, till sist, hela Sveriges skarprättare.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
