Nyval i Tyskland efter regeringskrisen

Bara några timmar efter att Donald Trump korats till segrare i det amerikan­ska valet, höll Tysklands socialdemokratiske för­bundskansler Olaf Scholz en press­konferens där han förklarade att den skakiga trepartialliansen mellan Socialdemokraterna (SPD), De Gröna och Liberalerna (FDP) hade kollap­sat. Nu stundar det nyval, som satts till den 23 februari.

Alliansen mellan de tre regerings­partierna, kallad trafikljuskoalitio­nen på grund av partifärgerna, var en nödlösning i det politiskt splitt­rade Tyskland och började falla sam­man förra året då ett domstolsbeslut slog fast att regeringen inte kunde fortsätta att kringgå landets stränga regler kring hur mycket pengar den kan spendera, något den gjort genom ett nätverk av ”särskilda fonder” ut­anför den vanliga budgeten. De åt­stramningar som blev följden ledde till allt mer bråk mellan regerings­partierna om budgetfrågor.

Läget förvärrades ytterligare när alla tre partierna, särskilt SPD, gjor­de ett dåligt EU-val i juni 2024. Varje parti såg sig tvunget att vädja till sina kärnväljare för att vända de vikande opinionssiffrorna. FDP:s partiledare Christian Lindner har flera gånger hotat med att dra sig ur alliansen och kräva nyval. Vid presskonferensen den 6 november valde Scholz att fö­rekomma Lindner genom att sparka honom från posten som finansminis­ter och därmed förklara alliansen upplöst.

– Det saknas grundläggande för­troende för fortsatt samarbete. På detta sätt är seriöst regeringsarbete inte möjligt, sade Scholz.

I opinionen är det dock Scholz själv som är illa ute och hans förtro­endesiffror är de lägsta någonsin. Det har gått så långt att borgmästaren i det starka SPD-fästet Brandenburg, Dietmar Woidke, såg till att distan­sera sig från sin egen partiledare när det var delstatsval den 22 september. Trots det fick SPD nöja sig med 30,9 procent i delstaten medan AfD fick hela 29,2 procent, samtidigt som ny­komlingen Sahra Wagenknecht knep 13,5 procent (se NyT nr.18/2024). Valresultatet i Brandenburg visar hur skakigt läget blivit för etablisse­mangspartierna.

Scholz leder nu en minoritetsregering med bara SPD och De Gröna i väntan på nyvalet.

Friedrich Merz, partiledare för kristdemokratiska CDU och den troli­ga efterträdaren som förbundskans­ler, riktade påtryckningar mot reger­ingen för att se till att det blir nyval innan Donald Trump tillträder som amerikansk president den 20 janua­ri, med argumentet att Tyskland inte kan ha en minoritetsregering i flera månader under en period av stora politiska förändringar i omvärlden. Scholz hade egentligen velat ha ett misstroendevotum i januari följt av nyval i slutet av mars.

Det landade till sist i att förtroendeomröstningen hålls den 16 december och nyvalet den 23 februari. Detta under förutsättning att regeringen faller i omröstningen, men ingen tror något annat.

Etablissemanget tappar stöd

Opinionsmätningar visar att CDU har vind i seglen och skulle få om­kring 32 procent av rösterna om det hållits val i mitten av november – i Brandenburg gjorde de dock ett då­ligt val med 21,1 procent. Ännu mer vind i seglen har invandringskritiska Alternativ för Tyskland (AfD) som spås bli näst största parti med 18–19 procent, klart före SPD på 14–16 pro­cent.

Förutom att både vänster-och hö­geretablissemanget tappat väljare till AfD under de senaste åren, har stora omvälvningar skett inom vän­stern som vi ska titta lite närmare på.

Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW)

Den stora splittringen på vänster­kanten kommer sig av att en grupp politiker ledda av iransk-tyska Sahra Wagenknecht lämnat vänsterpartiet Die Linke och startat ett nytt parti. Detta går under namnet Sahra Wa­genknecht-förbundet (Bündnis Sah­ra Wagenknecht, BSW), mer specifikt ”BSW – Förnuft och rättvisa”.

BSW bildades i januari 2024. Vid EU-valet ett halvår senare hade det mer eller mindre krossat Die Linke ifråga om väljarstöd. BSW fick 6,2 procent av de tyska rösterna och sex mandat, medan Die Linke haltade in i EU-parlamentet med bara 2,7 pro­cents stöd och kunde nätt och jämnt behålla tre av sina tidigare fem man­dat.

Detta har tagit sig formen av att BSW förespråkar ”en stark medel­klass”. Uttrycket ”medelklass” (Mit­telschicht) i allmän politisk tysk tra­dition hänvisar till föreställningen om ett flitigt och företagsamt sam­hällsbärande skikt bestående inte minst av självständiga egenföreta­gare.

Sahra Wagenknecht har länge kritiserat hur vänstern tappat kon­takten med vanligt folk. År 2021 samlade hon sina tankar i den bäst­säljande och kritikerrosade boken De självrättfärdiga, där hon går till storms mot ”livsstilsvänstern”, de vänsterliberaler som kommer från storstädernas välbeställda akade­miska medelklass och är mer intres­serade av att leka språkpoliser på universiteten och i sociala medier än av samhällsförändringar som gag­nar vanligt folk.

Hon menar för övrigt att dessa vänsterliberaler varken är vänster eller liberaler. I ”vänster” ingår att engagera sig för de mindre besuttna och i ”liberal” ingår tolerans för olik­tänkande. De vänsterliberaler hon angriper präglas tvärtom av illa dolt klassförakt och extrem intolerans för avvikande åsikter. Hon menar vidare att vänstern tappat bort den grundläggande kritiken mot det kapitalistiska systemet och istället ägnar sig åt perifera frågor inom ra­marna för systemet.

Att angreppet var riktat främst mot de egna leden föll inte i god jord hos alla. Medlemmar av hennes re­gionsförening krävde att hon skulle uteslutas. När hon två år senare åter hotades av uteslutning valde hon istället att hoppa av och starta BSW – som senare alltså sopade banan med hennes före detta partikollegor som stannade i Die Linke.

Konflikt inom vänstern

Die Linke motsvarar i stort sett svenska Vänsterpartiet. Det är ut­talat antifascistiskt, antirasistiskt, tar bara halvhjärtat avstånd från våldsvänstern och har blivit allt mer inriktat på wokeness, alltså nutidens kulturmarxism. Man ägnar mycket uppmärksamhet åt klimat, rasism, HBTQ-frågor, diskriminering, inklu­derande och så vidare, medan enga­gemanget för den tyska arbetarklas­sen hamnat i bakvattnet. Partiet har även närmat sig den politiska mitten ifråga om konflikterna i Gaza och Ukraina, där man skickat tvetydiga signaler, och givetvis ställt sig bakom internationell frihandel.

Det är dessa saker som var upp­takten till Sahra Wagenknechts upp­brott från Die Linke. Till att börja med har Wagenknecht under hela sin politiska karriär företrätt den traditionellt kommunistiska linjen inom världspolitiken, och vägrat att göra avkall på den även när partiet har frångått den. Hon har aldrig slu­tat att förespråka stärkta band till Ryssland och till vänsterregeringar i Syd-och Centralamerika när partiet velat distansera sig från dessa län­der, samtidigt som hon varit fortsatt kritisk till USA, Nato och Israel när Die Linke mjuknat i sin hållning.

Hennes styvnackade försvar av gammelvänsterns värderingar och allianser har ibland försatt henne i blåsväder. Exempelvis anklagade hon år 2010 den dåvarande israelis­ka premiärministern Shimon Peres för att ljuga om Irans kärnvapen­ambitioner och var en av endast två parlamentsledamöter som vägrade att resa sig och applådera när Peres höll tal i tyska förbundsdagen på För­intelsens minnesdag. Detta ledde till anklagelser om antisemitism, som senare upprepades då hon var en av de drivande bakom att Die Linke för­dömde Israels folkrättsbrott i Gaza år 2017.

På samma sätt har det varit i många frågor. När Die Linke anam­mat en klimatinriktad miljöpolitik har Wagenknecht styvnackat fort­satt att förespråka kärnkraft och gas. När Die Linke anklagat Merkel för rasism, har Wagenknecht anklagat henne för en oansvarig invandrings­politik. När hela etablissemanget från vänster till höger förenades i covidrestriktioner, var det i stort sett bara AfD och Wagenknechts fraktion inom Die Linke som gjorde motstånd.

Invandringsfrågan är den som skapat mest kontrovers. Wagen­knechts fraktion anser att man krävt allt för mycket av Tyskland när det gäller invandring. Hela det tyska samhället har blivit överansträngt, vilket inte minst märks på de många problemen i skolorna. ”Att många länder är fattiga kan inte lösas med migration”, säger Wagenknecht. Tyskland kan inte ta emot fler flyk­tingar, är det tydliga budskapet, även om ”invandring och samexistens av kulturer kan vara berikande”.

Wagenknechts upprepade krav på att minska invandringen för att kunna stabilisera välfärdsstaten or­sakade ett ramaskri inom Die Linke, samtidigt som AfD applåderat. AfD:s ledare i Thüringen, Björn Höcke, kallade henne ”ett isole­rat tecken på hopp i vänsterns parallell­samhälle”.

Så kallade anti­fascister inom vän­stern blev efter hand allt mer aggressiva och i maj 2016 at­tackerade de henne fysiskt vid ett parti­möte i Magdeburg, dock bara genom att kasta en chokladtår­ta i hennes ansikte. Flygblad spreds där man gjorde klart att det var just hennes uttalanden i invandringsfrågan som gjort henne till måltavla.