Jag befann mig i Kurdistan, i en stad som fortfarande till viss del befinner sig i Islamiska statens grepp. Under ett par dagar följde jag den kurdiska militären Peshmerga och deras västerländska frivilliga vid fronten. En dryg vecka innan jag kom dit befriade man ännu en by i det område jag befann mig i. Ett trettiotal personer från Peshmerga miste livet, och drygt 50 krigare för Islamiska staten sköts ihjäl i strid. Någon dag efter att jag lämnat sprängdes en västerländsk bombtekniker i luften efter att ha missbedömt en mina. I staden brändes en familj levande av Islamiska staten efter att ha försökt fly.
Att komma hem till Sverige efter en resa i krigshärjade områden är alltid en speciell upplevelse. Du hoppar av bussen, lyssnar till ett par tjejer som fnissar om killar och kompisar, vilar ögonen på en barnvagn i solskenet, iakttar ett pensionärspar som kämpar med sina rullatorer över en trottoarkant. Vi har det så bra, vi i Sverige. Åtminstone hade vi det, och har det delvis än i dag. Men något håller på att förändras.
Våra politiker vill gärna intala oss att det vi har, det är ingenting att ha. Vår civilisation är det inget särskilt med, och vi är så tråkiga och stela att vi behöver influenser utifrån, något som Mona Sahlin gärna påpekade innan hon fifflade en gång för mycket och försvann. Att vara stolt över att bo i Sverige eller Norden är i det närmaste ett åsiktsbrott. Därför gör det inget att fientliga gäng kastar stenar på våra poliser. Vi bjuder gärna på kaffe. Därför måste vi ändra på vår nationalsång. Vi kan gott dö på Jorden och inte i Norden. Därför ska det inte gå att dömas för hets mot folkgrupp om man hetsar mot oss. Vi finns ju ändå inte. Kort sagt, man lär både svenskarna och de invandrare som kommer hit att Sverige inte är ett land värt att respektera.
Under min resa träffade jag flera kurder som kunde svenska. Bland annat blev jag bjuden på te av en general vid namn Araz, som gärna ville öva sina svenskkunskaper. Han hade studerat i Sverige under flera år, och var mycket tacksam över vad Sverige hade gett honom. Några dagar senare träffade jag Ismail, en medelålders man som köpte påsar med grillad mat och kalla vattenmeloner att bjuda på. Han hade arbetat i Sverige under ett par år när han flydde från Saddam Hussein, och han kunde inte nog lovprisa Sverige och vårt välfungerande samhälle. Om han bara visste att det Sverige han flydde till snart kommer att utplåna sig självt i ett märkligt självhat.
Visst är det så att vi har något att vara stolta över, en historia, en välfärd som byggts upp av skickligt yrkesfolk och flitiga arbetare. Under otaliga år har Sverige och våra nordiska grannar legat i topp på välfärdslistorna. Sverige har ”tagit sitt ansvar” nu, säger politikerna. Men inte ens det har man gjort. Nej, man prioriterar så kallade ekonomiska migranter före bortglömda flyktingar i flyktingläger och tar pengar från U-hjälp för att finansiera mat på asylboenden som pensionärer bara kan drömma om att få som middag. I slutändan blir ingen nöjd, men det bryr man sig inte om.
När jag var i Kurdistan första gången mötte jag flera soldater från den jezidiska minoriteten som inte för sina liv kunde förstå Europas prioriteringar. Dessa män, som var beredda att dö för sina hem och familjer, frågade mig vad Europa håller på med. ”Varför släpper ni in fienden i värmen, varför låter ni folk komma till er som aldrig kommer att vilja vara en del av ert samhälle?”. Det var inte lätt att svara på. Kanske är vi fredsskadade, anser att inget ont kan drabba oss.
Attack efter attack har riktats mot civilbefolkningarna i Irak och Syrien de senaste veckorna. Personerna jag besökte i Kurdistan blev beskjutna av Islamiska staten, men slog tillbaka och överlevde alla denna gång. Under gårdagen tränade de på att transportera skadade så effektivt som möjligt. Själv är jag hemma i Sverige igen, och sommaren verkar ha slagit till.
Låt ingen intala er att det traditionella Sverige inte duger.
