När asylinvandringen tog fart på allvar till Sverige i mitten av 1980-talet, valde staten att stärka sin makt över kommunerna. Tidigare hade arbetskraftsinvandringen inneburit att invandraren kom till den kommun där han eller hon hade fått arbete – och därmed nästan alltid också en bostad. Men med den nya typen av invandrare, som saknade både bostad och arbete och istället gick rätt in i välfärdssystemen, aktualiserades frågan hur mottagandet skulle organiseras. Invandringen var nu en uppenbar ekonomisk och social börda, och staten ville att kommunerna skulle ställa upp ”solidariskt”. Arbetsmarknadsnämndernas ansvar togs över av Migrationsverkets föregångare, Invandrarverket, en reform som Nya Tider skildrade i reportaget ”Sjöbo – ett demokratiskt föredöme” (NyT 44 och 45/2023) och som blev upprinnelsen till en hätsk strid om flyktingmottagandet som senare kom att sluta med en folkomröstning.
Pressen från staten var stenhård att alla kommuner skulle ta emot, men fortfarande rådde formellt ett kommunalt självbestämmande i frågan – något som även Högsta förvaltningsdomstolen slog fast 1988. Endast två kommuner i landet tackade nej till asylinvandrare: Sjöbo, genom folkomröstningsbeslut, och Vellinge genom beslut i kommunfullmäktige.
Denna ordning skulle sedan bevaras i över 30 år. Staten (genom länsstyrelserna) tecknade avtal med enskilda kommuner om hur många asylinvandrare som skulle tas emot varje år.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.