Stalins stora svält

Året är 1932 och trettonåriga Kira Allilujeva sitter på ett specialtåg. Hon är nämligen inte vilken rysk flicka som helst. En av hennes ingifta farbröder är ingen annan än Sovjetunionens ledare, Josef Stalin (1878–1953), och hon har varit på besök hos sin andre farbror, Stanislav Redens (1893–1940), som på den här tiden är GPU-chefen i den ukrainska staden Charkov. GPU är, som Simon Sebag Montefiore noterar i Stalin – den röde tsaren och hans hov, den dåvarande benämningen på den sovjetiska hemliga polisen. Montefiore berättar även att när Kira Allilujeva drog undan ”gardinerna på sitt specialtåg” såg hon ”till sin förvåning svältande människor med uppsvullna magar stå och tigga mat utmed tåget medan uthungrade hundar sprang bredvid. Kira berättade om det för sin mor Zjenja, som oförskräckt förde upplysningen vidare till Stalin.” När Stalin mottog denna upplysning noterar Montefiore att han avfärdade den: ”Hon [Kira Allilujeva] är ett barn. Hon hittar på.”

Stalin ljög dock för sin svägerska här. Han visste mycket väl att Kira inte hittade på då det var hans politik som var orsaken till svälten, men samtidigt var han mycket ovillig att öppet stå för sina egna handlingar och beslut.

Det lilla Kira hade sett genom tågfönstret den dagen var en skymt av den stora svält i Ukraina som varade under åren 1932–33 och som idag är känd under benämningen holodomor, vars ungefärliga betydelse är ”död genom hunger”.

Ekonomi, kollektivisering och hungersnöd

För att få en uppfattning om orsaken till svälten i Ukraina måste man gå tillbaka i tiden. År 1921 hade Vladimir Lenin (1870–1924), enligt Montefiore, låtit införa Nya ekonomiska politiken (NEP). Detta ekonomiska system kan definieras som en statligt kontrollerad fri marknad och kapitalism och Stalin var en av de partimedlemmar som stödde NEP.

Tre år senare dog Lenin och en intensiv kamp om ledarskapet mellan de gamla fienderna Josef Stalin, som var kommunistpartiets generalsekreterare, och försvarsministern Lev Trotskij (1879–1940) inleddes. Montefiore skildrar denna maktkamp på följande sätt: ”Stalin hade redan använt sig av det bastanta skydd sekreterarposten gav för att föra fram sina bundsförvanter: Molotov, Vorosjilov och Sergo [Vjatjeslav Molotov (1890–1986), Kliment Vorosjilov (1881–1969) och Grigorij ”Sergo” Ordzjonikidze (1886–1937)]. Dessutom lade han fram ett löftesrikt och realistiskt alternativ till Trotskijs envisa krav på en europeisk revolution, nämligen ’socialism i ett land’.” Enligt Montefiore kom även Lenins närmaste medarbetare Lev Kamenev (1883–1936) samt Grigorij Zinovjev (1883–1936) att ta Stalins parti, vilket ledde till att Trotskij ”besegrades överraskande snabbt och enkelt.” 1926 blev dock Zinovjev och Kamenev, som Montefiore skriver, utmanövrerade av Stalin samt Nikolaj Bucharin (1888–1938) och Aleksej Rykov (1881–1938), som båda tillhörde partiets högerflygel.