Negativ ränta – ett udda experiment
Den 5 september beslutade Riksbanken , som väntat, att låta styrräntan ligga fast på -0,25 procent. Sverige fortsätter därmed att sticka ut bland världens länder med en räntepolitik som egentligen ingen vet särskilt mycket om. Bankerna börjar förbereda sig för att ta betalt av småsparare som sätter in sina pengar i banken och allt fler börjar fundera över vart vi är på väg.
Den grundläggande principen för räntepolitiken är att räntan sänks vid dåliga tider och höjs vid högkonjunktur och därmed används som en regleringsventil. Denna sanning har dock vuxit fram ur ett historiskt perspektiv som bygger på positiv räntenivå. Det saknas i princip erfarenheter och forskning kring de långsiktiga effekterna av en negativ styrränta. Det har varit outforskad mark, helt enkelt. Det är därför svårt att uttala sig om vilka effekter en sådan situation kommer att få, om den blir långvarig. Det är ett nationalekonomiskt experiment som kan liknas vid att bryta ny mark på en tidigare okänd kontinent.
Totalt är det fyra länder i världen som har negativ styrränta, däribland Sverige med -0,25 procent. Schweiz är det land som har den lägsta styrräntan, -0,75 procent. Danmark ligger inte långt efter, med -0,65 procent, och Japan har -0,10 procent. Ett stort antal länder ligger med en styrränta på 0 procent eller strax däröver, däribland Euro-länderna, som styrs av den Europeiska Centralbanken (ECB).
Man kan konstatera att många länder sänkt sin styrränta under 2018 eller 2019, men i samtliga fall ligger man nu på noll eller däröver. Man kan också konstatera att spännvidden är stor mellan länderna. Den mest extrema styrräntan har Argentina, hela 60,0 procent! Ytterligare 20 länder har en styrränta på 10,0 procent eller däröver. Näst högst styrränta i världen har Turkiet med en räntenivå på 19,75 procent. Därav kan man sluta sig till att Turkiet är ett land med mycket stora ekonomiska problem, trots stora bidrag och investeringar från Europa.
Turkiet har beskyllt USA för att medvetet attackera dess valuta, liran, genom bland annat ekonomiska sanktioner. Liran tappade förra sommaren hälften av sitt värde mot dollarn, men har sedan dess repat sig lite, kanske tack vare just den höga räntan.
Problemet med negativ styrränta
Räntevapnet, som det brukar kallas, används primärt för att påverka inflationen i ett land, men den har också effekt på den egna valutans ställning i förhållande till andra valutor. Riksbanken har, hela tiden sedan man införde negativ styrränta, den 24 mars 2015, menat att en av anledningarna, utanför inflationsmålet, har varit att man vill undvika att den svenska kronan skulle stiga alltför snabbt i förhållande till de länders valutor, som vi handlar mest med.
Effekten blev starkare än vad man kanske tänkt sig, kronans värde har tappat kraftigt i förhållande till både dollarn och euron. Sedan februari 2014 har euron blivit hela 20 procent dyrare i förhållande till kronan, vilket har varit en starkt pådrivande effekt på ökande importpriser från Euro-området.
Att Riksbanken valde att hålla fast vid att höja styrräntan kring årsskiftet, men att man samtidigt sänkte prognosen för hur räntan utvecklas framåt, kan tyda på att man ser ett behov av att försöka stärka den svenska kronan.
Trots att Inflationen legat relativt still runt 2-procentmålet, talar mycket i ekonomin för att inflationen nu vänder neråt.
Även om det ofta sägs i det fördolda, pekar flera nationalekonomer också på att det kan finnas anledning att se över inflationsmålet på 2 procent och istället sänka det till 1 eller 1,5 procent. Risken för en recession ökar då, vilket gör att ingen vill prata om det, men tittar man på Riksbankens argumentation för att andra politikområden än penningpolitiken måste agera för att skapa rätt förutsättningar, så blir det en logisk utveckling ändå.
Debatten kring räntan har i stor utsträckning kommit att handla om huruvida Riksbanken ens kan höja räntan i den nu stundande lågkonjunkturen. Situationen kan illustreras av ett uttalande i en intervju med Håkan Larsson, chefekonom på Villaägarna i Expressen den 5 september 2019:
– Alla indikatorer pekar nedåt, ekonomin tappar fart, inflationen ligger under målet. Jag är inte så säker på att Riksbanken kommer att kunna höja styrräntan, även om de gärna vill det. Det vore lite bakvänt att sänka nu, man ska ju gasa när ekonomin viker och bromsa när hjulen snurrar snabbt, inte tvärtom.
Samma inriktning har de flesta av storbankernas chefsekonomer. Få tror alltså på att Riksbanken kan höja reporäntan, i nuvarande läge. En del ekonomer har ändå höjt sin röst för att det kan vara möjligt och flaggar för att det kan vara läge att låsa sina rörliga lån.
Inte minst har det den senaste tiden debatterats mycket om bankernas försöksballonger om en negativ ränta på sparande skulle tas emot av allmänheten (se NyT v.37/2019). Oron är stor för att det skulle leda till att många privata sparare skulle börja ta ut sina sparpengar och investera i tillgångar som ger en positiv avkastning. Det skulle i sin tur kunna bli starten på en reell bankkris, en utveckling som de flesta känner en mycket stor oro inför.
På väg mot en normaliserad räntenivå?
I Riksbankens prognoser för reporäntan för de närmaste åren kan man utläsa ambitionen att låta räntan långsamt höjas upp till, eller strax över, nollstrecket senast i början av 2020. Ur ett internationellt perspektiv blir det en logisk slutsats att försöka avsluta experimentet med minusränta och ta sig tillbaka till ”säker mark” för penningpolitiken.
Alltför många osäkra faktorer lurar i vassen om man låter reporäntan ligga kvar under nollstrecket. Eftersom det inte finns relevant forskningsbakgrund kring denna situation blir det, i viss mån, en fråga om att famla i mörkret och testa sig fram.
Flera faktorer talar alltså för att Riksbanken skall börja lyfta upp reporäntan mot noll, ungefär i linje med prognosen, kanske med en långsammare takt än vad som varit kännetecknande för Riksbankens räntejusteringar de senaste åren. Inte minst för att inte vara en av de centralbanker som driver fram en situation med negativ sparränta och allt det skulle kunna föra med sig. Då skulle Sverige verkligen bli ett experimentland på det ekonomiska planet med mycket osäker utgång.
Det kostar på att sticka ut i den finansiella världen och det skulle inte vara så förvånande om Riksbankschefen, Stefan Ingves, gärna skulle vilja hinna med att lämna minus-äventyret och stabilisera ränteläget på nollstrecket eller strax däröver, innan hans nuvarande mandatperiod går ut och gärna med några års marginal. I detta sammanhang är det dock bäst att inte vara för tvärsäker, varför jag kastar in brasklappen att ”den som lever får se”.
