Vänsterpartiet och dess partiledare Jonas Sjöstedt är, med ett marxistiskt, historiskt perspektiv, inte mycket till vänster. Snarare en tankeröra hos kramgoa gråterskor utan förmåga att tänka kritiskt kring religion och dess konsekvenser för samhället. Att kalla sig vänster är en skymf mot dem som verkligen är vänster.
Som teoretisk marxist är det för mig särskilt intressant att försöka förstå vänsterns totala omsvängning. Den klassiska vänstern hade ingen tro på de lägsta klassernas, det så kallade trasproletariatets, vilja eller förmåga till samhällsförändringar. De fattiga och okunniga är fullständigt opålitliga i en process av samhällsförändringar.
De är beredda att sälja sina döttrar för en förstärkning av hushållskassan. Men nu är trasproletariatet den grupp som de samhälls- och samvetsömma hos vänstern framför allt värnar om och vill företräda i det politiska livet.
Det nya trasproletariatet ser vänstern i migranterna. Trots omfattande bidrag, gratis lägenheter och förtur till samhällsservice ser man dem som fattiga, utblottade och förtrycka, och skyndar därför till deras försvar. Vänstern ser sig som ett välgörenhetsparti, trots att det man gör är ett svek mot den svenska arbetarklassen.
Man tar från fattiga svenska pensionärer som inte har råd att gå till tandläkaren, för att i stället se till att förvuxna afghanska barn ska få spela de senaste tv-spelen hela dagarna. Vänstern har avlägsnat sig till oigenkännlighet från sina föregångares revolutionära ambitioner och syn på trasproletariatet.
Det kan också te sig underligt att en rad vänstermänniskor blivit så positiva till islam och muslimer och kanske till religion i stort. Vänstern har av tradition varit mycket kritisk till religioner. Religioner är konserverande och bidrar till klassförtrycket, var synsättet förr.
Det fördes en aktiv, ideologisk kamp mot papister, kyrkans dogmer, förtryck och auktoritära ordningar, konserverande könsroller och förnekad sexualitet. Vänstern var starkt kritisk till den protestantiska arbetsetiken, som legitimerade löneslaveriet och försvagade klasskampen. Kyrkan och religionens roll sågs som den världsliga maktens instrument för ”att hålla folket i herrans tukt och förmaning”.
Eftersom islam, i vänsterns perspektiv, är de fattigas religion, accepteras den. Till och med vänsterfolk, som man trodde hade förmåga till kritiskt tänkande, som Jan Guillou, Göran Greider och Per Wirtén, accepterar numera islam. På Twitter uttrycker vänsterledaren Jonas Sjöstedt sitt empatiska stöd för islam och böneutrop och fräser som en ilsken vildkatt åt kritikerna:
”Denna unkna symbolpolitik, detta fega fiskande i grumligt vatten”, skriver han om kritikerna av böneutropen. Vänsterledaren fiskar inte i grumligt vatten, han står upp till hårfästet i det och är oförmögen att se att islam är en medeltida krigarreligion!
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.