Så här motiverade Trästocksfestivalen på sin hemsida att man aktivt bussade ”ensamkommande” till sin festival som hölls den 23-24 juli i år:
”Bakgrunden är att en stor del av de nyanlända har väldigt små ekonomiska tillgångar och dåliga transportförbindelser från bostadsorten och på så sätt inte kan uppleva kulturen /…/ Trästockfestivalen är den första festivalen i Sverige som tar detta initiativ och hoppas att det ska bidra till en ökad integration och att göra festivalen till en mötesplats för alla oavsett ålder, kön, tro eller etnicitet.”
Det var inte så att man inte kände till alla sexuella trakasserier som förekommit tidigare i sommar och som avslöjats av alternativmedia. Festivalarrangörerna valde dock att tackla dem genom att uppmana alla som ”definierar sig som män att diskutera manlighetsfrågor, attityder och normer”.
Således arrangerades ”en paneldiskussion” även på Trästock. I panelen satt idel svenska lintottar, inte ”the ususal suspects” precis, och så gick det som det gick. Polisen fick ta emot totalt tolv anmälningar om sexuella ofredanden under festivalhelgen. Hur många som valde att inte anmäla lär vi aldrig få veta. Festivalens ansvariga måste ha varit jätteöverraskade…
På sociala medier myntades i våras begreppet ”våldtäktssommar”. Det var många som var rädda att den stora mängden unga män som påstod sig vara ensamkommande, minderåriga och komma från framför allt Afghanistan och Syrien inte skulle kunna bärga sig när de fick se den vackra svenska kvinnliga fägringen i full blom på gator och torg, på badstränder och festivaler.
De fick rätt. Många av dessa män var förstås som kalvar på grönbete när svenska kvinnor och flickor gjorde som de alltid gjort om somrarna, gick lite mer tunnklädda än under hösten, vintern och våren. Om männen till äventyrs skulle åka fast för att ha tafsat eller varit med om att gruppvåldta, så skulle de kunna rabbla upp sina gamla uppdiktade personnummer och åtalas och dömas som minderåriga.
Som en ung invandrare uttryckte det redan år 2000: ”Det enda som händer om man våldtar en svensk tjej är att man får prata med en socialtant.” (DN 2000-02-11)
Vem har ansvar för att rättssäkerheten sätts ur spel på det här sättet?
Börje Svensson är psykoterapeut med nästan 30 års erfarenhet av att arbeta med brott som har sitt ursprung i snedvriden och svårkontrollerbar sexdrift. Han var med och startade Rädda Barnens Pojkmottagning och har dessutom arbetat på Norrtäljeanstaltens sexualbrottsavdelning i tio år och skrivit ett flertal initierade böcker, debattartiklar och bloggtexter. Men eftersom han likt alla andra går som katten kring het gröt för att slippa nämna att gruppvåldtäkter och masstafsningar är alldeles nya och dessutom importerade vidrigheter så låter han sig intervjuas av Expressen/Kvällsposten den 24 juli och levererar goddag yxskaftsvar för hela slanten när han ska ”förklara” vågen av våldtäkter i sommar:
”På sommaren exponerar man sig på ett annat sätt. Jag kan inte se det på ett annat sätt.”
”Man tittar på våldsporr på nätet och vissa grupper med människor blir helt vilsna av detta. Alkohol är en annan faktor som spelar in.”
Så håller det på med ”varmt väder” och att flickor vistas på ”konstiga ställen”. Inga relevanta följdfrågor från reportern. Hur länge till ska redaktionerna och deras journalister tillåtas arbeta utifrån att läsare och tv-tittare är totalt hjärndöda som inte förstår hur saker och ting hänger ihop?
Den gamla klyschan att ”polisen är mycket förtegen om händelsen” innebär numera inte att skydda våldtäktsoffren från onödig exponering eller att inte spä på deras själsliga och kroppsliga trauman, utan att till varje pris se till att inte spela ”främlingsfientliga krafter” i händerna och berätta vilka förövarna är. Det vore dessutom att ”stigmatisera en hel grupp”. Så att offra oskyldiga svenska flickors hälsa, underliv och i värsta fall liv genom att inte varna dem för vilka riskgrupperna är som de bör undvika, ja det gör systemmedia utan att blinka.
Det är ofta journalisterna som bakbundit polisen genom att ringa till befäl och vakthavande på polisstationer som haft den onda smaken att beskriva gärningsmännen så noggrant det bara går, och anklaga dem för det ena och det andra.
Här ett exempel i mängden. Efter att ett flertal sexuella ofredanden ägt rum på festivalen Putte i Parken i Karlstad i början av juli ringde Cecilia Vaccari från Göteborgs-Posten till Värmlandspolisen och skrämde upp dem så att de censurerade en ”olycklig formulering” på sin hemsida. Formuleringen som försvann löd:
”Det råder ingen tvekan om vilka som tar sig dessa friheter. Gäng med 7-8 killar tillhörande gruppen ensamkommande barn.”
Vaccari lyckades dessutom få mångkulturfanatikern och idéhistorikern Patricia Lorenzoni från Göteborgs universitet att uttala sig för att ytterligare spä på hur korkade och rasistiska bonnläpparna på Värmlandspolisen är som vill arbeta brottsförebyggande på detta främlingsfientliga vis:
”Att en myndighet använder sig av värderande och subjektiva uttryck på det här sättet är problematiskt. Polisen tillskriver en grupp en kollektiv skuldbörda och det är inte deras uppgift”, skriver hon i tidningen.
Ja, nu var ju de ensamkommande angriparna 7-8 till antalet, så det gänget kan ju gott bära en kollektiv skuldbörda. De andra ensamkommande som inte tafsade behöver ju inte känna någon skuld alls. Lorenzoni passar på att läxa upp svenska journalister i gemen också, lite i onödan kan jag tycka, för dessa har nästan uteslutande anammat nedanstående modus.
”Jag oroas över bristen på demokratisk reflektion hos journalistkåren. När polisen börjar använda den sortens ordbruk, då kan man hänvisa direkt till en myndighet. Men om media tar sitt demokratiska uppdrag på allvar så ska medias roll definitivt inte vara att förhålla sig okritiskt till en myndighet och upprepa ett språkbruk som kan skada människor.”
Skada människor? Lite eventuell kränkthet trumfar således vetskapen om att oskyldiga flickor och kvinnor kan skadas för livet, eller till och med mister sina liv för att en gärningsmannabeskrivning inte tillåts vara fullständig. Dessutom med journalisters och idéhistorikers goda minne. Det är många i mediehusen och på universiteten som har blod från trasiga underliv på sina händer.
Gränsen mellan att beskriva och att värdera är numera godtycklig, och det är tydligen inte polisen med sin branschvana som ska veta var den gränsen går, det är media. Systemmedia spelar på myndigheternas ängslighet och styr bort all information som skulle kunna vara till gagn för flickors och kvinnors säkerhet.
Från Gudrun Schyman och andra världsfrånvända svenska yrkesfeminister är det knäpptyst. Jag har fyra döttrar, så nu ställer jag frågan som många vill ha svar på: Varför offras Sveriges flickor och kvinnor på de vidöppna gränsernas altare?
