Park har hävdat att en utställning på ett galleri inte kan jämföras med den gatukonst han tidigare visat på allmän plats och dömts för. Genom att bokstavligen ge verken en ny inramning och hänga upp dem på ett galleri som alla kan välja om de vill besöka eller inte, blir konsten ett inlägg i debatten och inte en provokation.
Det anser dock inte svenskt rättsväsende, som dömer Park till fem månaders fängelse för hets mot folkgrupp. Han ska dessutom betala 30 000 kronor i skadestånd till de ”kränkta”. Att visa upp tavlorna i ett konstnärligt sammanhang ger alltså ett högre straff än om man klistrar samma tavlor på elskåp, vilket Park fick fyra månaders fängelse för tidigare i år.
Galleristen Rönnquists villkorliga dom och 150 dagsböter står fast.
Parks ”brott” är att han gjort provokativa konstverk som driver med den politiska korrektheten, varvid han använt karikatyrer och ord som ”negerslav” och ”zigenarbrott” för att belysa politiska frågor. Han har även gjort konst som driver med sverigedemokrater, jägare, köttindustrin och andra grupper som det anses okej att ”kränka”, men det som uppmärksammats mest är när han driver med just de grupper och personer som är mest lättkränkta och samtidigt åtnjuter maktens beskydd. Det är tragikomiskt samtidigt som det är talande att en av de tavlor som friats är en nidbild föreställande Kalles Kaviar-pojken.
Sverige slår sig för bröstet för att vara ett tolerant, fritt och humanitärt samhälle. Det lovordas som ”modigt” att kränka kristna genom grova nidbilder, allt vidrigt och perverst höjs till skyarna – allt i yttrandefrihetens namn. Malmö, där Park verkar, har till och med ett särskilt ”residensprogram” för att ge världens förföljda författare och konstnärer en fristad. Från kommunens hemsida:
”Fristadsprogrammet innebär att en författare, musiker, bildkonstnär, tecknare, scenkonstnär etc. som är utsatt för censur och/eller förföljelse i sitt hemland erbjuds ett tvåårigt stipendium, fri bostad och ett nätverk i staden och regionens kulturliv för att kunna utvecklas konstnärligt och att få arbeta fritt inom sitt konstområde.”
Det är alltså samma stad där det beslutades att för regimen misshagliga tavlor, som driver med den förda politiken på hemmaplan och missförhållanden i det egna samhället, skall brännas upp och konstnären fängslas.
Vi får i dag höra att ”yttrandefriheten aldrig varit obegränsad” – resonemang som till syvende och sist alltid mynnar ut i att ”visst har du rätt att uttrycka vad du vill, bara du låter bli att bryta mot lagen”. Att man med det resonemanget hade yttrandefrihet även i DDR är förstås inget som bekymrar maktens kreatur, journalisterna.