I Dala-Demokraten vill en av dessa, Margareta Söderberg, uttrycka frustration inför eventuella avvisningar, och känslorna är så omtumlande att inga överdrifter är för stora. Hon kallar sig “kulturarbetare” och hennes text ska vara “ett öppet brev till alla folkvalda”. Vi får inledningsvis veta vilka enkla och strävsamma människor hennes föräldrar var, följt av:
“Genom livet har jag ofta tänkt – att jag råkade födas här – vilket oförtjänt privilegium i jämförelse med de flestas lott på jorden!”
Så kan man se det, och det är inte ett ovanligt grepp i debatten, men man skulle också kunna tänka att hon är barn till de arbetande föräldrar som ville ge henne en god uppväxt och har bidragit till vårt lands välstånd. Festligt nog uppskattar hon många av de aspekter av Sverige som på sikt, och i viss mån redan nu, hotas av just asylinvandringen:
“Självklarheten att vara medborgare i ett land där jag kan tala och uttrycka mig fritt, välja själv hur jag vill leva mitt liv – också som kvinna, resa fritt, umgås med vem jag vill, skriva vad jag vill, förverkliga mina visioner.”
Ett antal ideal räknas upp, men det är det sista som nu sysselsätter Margareta:
“Vi har velat gå före, vi har gått före: Jämlikhet. Demokrati. Gemensam välfärd. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Asylrätten…”
Om afghaner utan asylskäl utvisas förvandlas dock hela landet direkt till en mardröm:
“Med fasa och oerhörd sorg tvingas jag inse att mitt land har blivit helvetet på jorden för många. Fast dödsstraffet sen länge är avskaffat, är detta ett land där du oskyldig sätts i ‘förvar’, fängslas på obestämd tid i väntan på dödsstraffet – utvisningen dit där döden spelar tärning med ditt liv. Från död och katastrof kom du flyende, riskerande ditt liv, i tron att vårt land var frihetens stamort på jorden.”
Man ska kanske förlåta en kulturarbetare för att dramatiken måste få fritt spelrum, men bilden av att alla dessa afghaner flyr från döden är inte alldeles sann. Å andra sidan är Margareta mer besatt av poetiska formuleringar än verkligheten:
“Du kom som ensamt barn. Nu har du hunnit bli ‘vuxen’ och vi gör som vi vill med dig. Du är en form av giftigt avfall som vi måste göra oss av med. Som landet ska befrias från. Dessa ‘förvar’ är helvetets förgårdar. Hur långt är steget till Abu Ghraib?”
Jag gissar att förvaren inte påminner särskilt mycket om Abu Ghraib, men varför inte dra till med Auschwitz när ångan ändå är uppe? Framför allt vet vi att långt ifrån alla var barn när de kom, men det är dessutom så att regeringen vill göra undantag för de som påstod att de var det vid ankomst.
Ju längre vi kommer i texten, desto tydligare blir det att Margareta endast lyssnar på likasinnade:
“Vad ni nu gör, mina folkvalda, är att ni förbereder oss för fascismen. Långsamt inympas det gift som är dess grund – den blinda lydnaden. På aningslös svenska: ‘sköt dig själv och skit i andra’. Dom andra. Titta bort. Du behöver inte befatta dig, vi sköter det här. Du kan ändå inget göra. Se om ditt eget, vi kan inte hjälpa all världens elände.”
Här måste vi försöka sätta oss in i hur hon själv ser på situationen. Alla hon känner och talar med tycker att det är fruktansvärt att vi inte har fri invandring för afghaner, vilket gör att hon tror att det är ren passivitet som gör att inte alla kämpar för detta inflöde. Hela befolkningen är i hennes värld emot avvisningar, men har marinerats i fascism för att inte agera. I verkligheten, som vi andra försöker förhålla oss till, gynnas snarare allt det som hon sannolikt kallar “fascism” av just denna typ av ansvarslös invandring. Jag tittar inte bort, utan engagerar mig för att inte en enda afghansk asylinvandrare ska bosätta sig här.
Därefter blir Margaretas speciella världsbild närmast komisk:
“Ponera att vi har 10.000 ensamkommande kvar i landet som hotas av utvisning till Afghanistan. Kring var och en av dessa finns kanske 10 personer som står dem nära – familjemedlemmar, lärare, gode män med flera. Då har vi 100 000 människor i Sverige som direkt berörs – med ångest och oro för en medmänniska de kommit att hålla av. Dessa tio närmast berörda har förmodligen ytterligare ett kontaktnät av släktingar, arbetskamrater, grannar etc. som också upplever hur frustrerande situationen är. Låt oss säga tio personer var. I så fall skulle vi vara en miljon människor i det här landet som är direkt berörda, ilskna och förtvivlade.”
Det skulle vara lite intressant att veta hur stor gruppen med detta specialintresse är, men jag tvivlar på att den uppgår till en miljon. Sedan kommer vi till den kanske intressantaste tankegången:
“Vi har aldrig gett er mandat till den asylpolitik ni nu genomfört. Ni frågade aldrig oss, ni gjorde det över våra huvuden. Bara så där.”
Känner ni igen denna känsla? Här talar Margareta förstås om den allra senaste tidens marginella åtstramningar, men politikerna har knappast frågat svenskarna om de ville bo i ett “mångkulturellt” land heller. Ett mandat har de på sätt och vis, eftersom människor trots allt har röstat på dem, oavsett hur mycket förakt de har visat för landet och befolkningen. Margaretas besvikelse må vara grotesk och “omvänd”, men festligt nog speglar även nästa stycke vad många invandringskritiker känner:
“Nu är det vi, medborgare, som får mildra den skada ni så svekfullt orsakar. Det är vi som tar hand om, värnar, för talan för, argumenterar för, skyddar, gömmer. Vi gör det mot er, inte tillsammans med er som vi önskat. Ni har blivit våra fiender. Vart är ett samhälle på väg när de folkvalda agerar på tvärs mot den goda viljan hos så stor del av befolkningen?”
Medborgarna har alltid varit de som har drabbats av politikernas asylexperiment. Vår sida har dock skäl att avsky många politiker, medan Margaretas hela värld rasar för att några afghaner riskerar avvisning. Så länge dessa politiker genom en vansinnig politik skapade specialströmmen av afghanska män, och gjorde reglerna kända i hela Iran och Afghanistan, var Margareta nöjd. Sällan har livet i Dalarna varit så spännande som när man får krama exotiska 20-åringar.
När vi närmar oss textens slut har känslorna blivit övermäktiga och den sista meningen lär få många att fnissa till:
“Tillåt er att fungera som människor! Ni är ju människor precis som vi! Ni har fått vårt mandat att genomföra de goda besluten. Gör det då! Det är mänskligt att ändra sig och det är stort att kunna stå för sina misstag! Särskilt som politiker. Låt de unga stanna. Ge dem amnesti. Vi har allt att vinna på det. De berikar vårt land.”
Detta är nu andra gången Margareta använder “goda”, till skillnad från all annan vilja och alla andra beslut, som antagligen ska vara motsatsen. Hennes bild av vad politikerna egentligen har mandat för är snedvriden, men så blir det när man lever i en bubbla. Jag tar åtminstone del av vad afghanaktivister säger och skriver, och vet följaktligen att sådana också finns, hur suspekta deras motiv än må vara.
Samtidigt finns det en sorts underliggande tragik i Margaretas text. Beskrivningen av de strävsamma föräldrarna, och tacksamheten för att kvinnor här har kunnat röra sig fritt och att vi har en välfärdsstat, är säkert alldeles uppriktiga, men hon är oförmögen att förstå att det är just alla dessa värden som hotas när befolkningen ska bytas ut.
Texten har tidigare publicerats på Tobbes Medieblogg.
