Sverigedemokraterna har väckt förhållandevis lite rabalder över att ha kallat invandringen för ett folkutbyte. Det är, som partiet sagt, ett matematiskt faktum som inte går att förneka. Till och med Christer Mattson, ”forskare i högerextremism”, skriver i Aftonbladet den 31 mars att hans barndomskvarter inte ser likadana ut längre – och verkar dessutom hålla med om att det är ett problem.
Vad som istället väckt den stora förfäran är att Sverigedemokraternas företrädare också sagt att folkutbytet varit det dunkla syftet med massinvandringen från första början.
Detta har Christer Mattson och andra vänstertyckare ägnat sig åt att dementera. Svenskar kanske byts ut men det beror bara på att människor ”efterfrågat ett bättre liv i vår del av världen”, inte på någons illvilja, försäkras det i Aftonbladet.
Bland nationalister och andra invandringskritiska kallas denna mediala händelse med rätta för ett paradigmskifte. Ord som folkutbyte och återvandring har plötsligt blivit fullt normala i debatten. Men det största paradigmskiftet är nog ändå diskussionen om det onda uppsåtet. Att de som förespråkat politiken, vars förutsägbara resultat nu också börjar synas, anklagas för att ha haft dunkla avsikter.
Högern har börjat peka finger. Högern har börjat anklaga. Det överträffar alla andra förskjutningar som skett i det offentliga samtalet de senaste åren.
Den typiska rollfördelningen fram tills nyligen har varit en ilsken vänster på ena sidan som ser sina motståndare som onda och som därför ska bekämpas, och på andra sidan en höger som ser sina motståndare som oinformerade som måste upplysas.
Vänstern har på något sätt lyckats få även sina motståndare att godta premissen att åtminstone deras syften alltid är goda. Deras förslag har därför på sin höjd kritiserats för att vara orealistiska, ogenomtänkta, kontraproduktiva eller alltför progressiva. Aldrig att avsändaren haft onda intentioner.
Det har gjort att de som företräder vänstersidan egentligen aldrig kunnat förlora. Inte på ett personligt plan. Diskuteras exempelvis kriminalpolitik, har den som vill dalta per automatik framstått som snällare än den som vill bura in, oavsett vem som har rätt på ett rent rationellt plan. Den som vill ta emot asylsökare har framstått som mer generös än den som vill repatriera, även om han lyckas få fram att det hjälper flest på sikt.
För en högerdebattör personligen har utfallet av en diskussion därför aldrig kunnat bli bättre än att han lyckats värja sig mot vänsterns epitet (rasist, kvinnoförtryckare, homofob, utsugare) och få fram att han har en rationell poäng. Detta samtidigt som det teoretiskt sämsta utfallet för en vänsterdebattör varit att han framstår som så god och tolerant att han möjligen varit lite naiv. Man behöver inte några djupare kunskaper i mänsklig psykologi för att lista ut vilken politisk identitet som för de flesta känts mest tilltalande att tillhöra.
Därför är debatten om folkutbytet inte tillnärmelsevis lika stor milstolpe som debatten om att folkutbytet också varit avsiktligt. Högern angriper vänstern, inte för naivitet, utan för ont uppsåt.
Det är på tiden.
Alla begriper nämligen att massinvandring av hundratusentals araber och afrikaner varje år leder till folkutbyte. Tonårskillar från arbetarområden med rakade skallar och bomberjackor kunde begripa det redan på 1980-talet. Inkvoterade invandrare på kvällstidningarna har fattat och raljerat över det i sina krönikor sedan 1990-talet. Politiker i länder som Polen, Tjeckien och Ungern har både förstått och förhindrat det. Det är enkel matematik. De som propagerar för en politik som leder till folkutbyte måste rimligen därför också vilja ha ett folkutbyte.
På samma sätt som att de som förespråkar daltande med kriminella gäng, som leder till kaos och kriminalitet, rimligen måste vilja ha kaos och kriminalitet.
Och så vidare.
De som förespråkat den politik som förstört Sverige har antingen gjort det med ont uppsåt eller mot bättre vetande eftersom de varit mer måna om hur de själva framstår. Men att de inte skulle begripa vad deras politik leder till går inte att tro på. Det finns därför ingen orsak att behandla dem som naiva som behöver upplysas, utan bemöta dem på samma sätt som vänstern alltid bemött högern, såsom onda som behöver bekämpas.
