Folkomröstningen i Sjöbo var den enda gången som svenskarna faktiskt fick tycka till om massinvandringen, och det blev ett rungande NEJ. Sedan dess har det mångkulturella projektet rullat på – uppenbart mot befolkningens vilja – men någon mer folkomröstning har etablissemanget inte tillåtit. Sven-Olle förutsåg dock att den folkliga opinionen inte skulle låta sig tystas och att det en dag skulle resultera i ett invandringskritiskt parti i riksdagen. Foto: Nya Tider
Folkomröstningen i Sjöbo var den enda gången som svenskarna faktiskt fick tycka till om massinvandringen, och det blev ett rungande NEJ. Sedan dess har det mångkulturella projektet rullat på – uppenbart mot befolkningens vilja – men någon mer folkomröstning har etablissemanget inte tillåtit. Sven-Olle förutsåg dock att den folkliga opinionen inte skulle låta sig tystas och att det en dag skulle resultera i ett invandringskritiskt parti i riksdagen. Foto: Nya Tider

Folkomröstningen 1988 i Sjöbo förklarar varför allt blev som det blev i Sverige

I år är det 35 år sedan folkomröstningen i Sjöbo ägde rum. Nya Tider har som enda tidning valt att uppmärksamma denna spektakulära händelse i svensk politik genom en reportageserie om två delar. Tack vare tillgång till unik information i form av nyhetsartiklar och kampanjmaterial, intervjuer med personer som var med, och en gedigen genomgång av dokumentärer, har vi kunnat gå på djupet på ett sätt som ingen annan tidning i Sverige gjort. Vi har i kronologisk ordning lyckats redogöra för vad det var som egentligen hände, och varför – från 1980-talets mitt, till 1987–1988 då folkomröstningen skakade om hela Sverige, och så fortsättningen som sträcker sig över hela 1990-talet och in i våra dagar.

För den oinsatte kan det tyckas märkligt att en tidning, 35 år senare, på djupet granskar en folkomröstning i en liten kommun i Skåne. Men det som hände i Sjöbo 1988 var så kontroversiellt att det orsakade nationell politisk kris. Inte bara riksmedier, utan till och med utländska medier från hela världen, kom till lilla Sjöbo för att rapportera om det som hände. Det får betecknas som ett politiskt slagfält: på ena sidan ett centerpartistiskt kommunalråd, på andra sidan hela det offentliga Sverige. I vågskålen låg inte bara frågan om kommunen skulle ta emot 15 flyktingar eller inte. För första gången fanns istället en synlig folklig opinion mot det mångkulturella samhällsexperiment som politikerna godkänt bakom folkets rygg i riksdagen 1975. Men det var först nu, i mitten av 1980-talet, som invandringen på allvar började märkas runtom i Sverige.

I våra två reportage har vi kunnat visa hur politikerna fruktade att Sjöbo skulle leda till en ringar på vattnet-effekt, att ”smittan” skulle sprida sig om en folkomröstning genomfördes där – och där nationalisterna till råga på allt segrade. Det i sin tur skulle leda till ”oerhört mycket skada”, som Invandrarverkets region­direktör i Syd Anders Westerberg uttryckte det.

Massinvandringens beställare i riksdagen, och deras verkställare i myndigheterna, fruktade att hela projektet skulle hamna i gungning. De visste att det inte fanns något folkligt stöd.

I vårt reportage finns det många enskilda händelser som ger oss värdefull kunskap att förstå vilka metoder politikerna använt för att göra Sverige mångkulturellt. Jag tänker till exempel på flyktinganhängarna i Sjöbo kommunfullmäktige, som i mitten av 1980-talet hela tre gånger motionerade om att kommunen skulle börja ta emot flyktingar. Varje gång avslogs motionen, något de inte kunde acceptera.

När Sven-Olle till slut tröttnade på att frågan blivit en följetong, föreslog han en kommunal folkomröstning. Det låter väl som en utmärkt lösning för att en gång för alla avgöra saken?

Nej, då plötsligt blev flyktingförespråkarna rosenrasande och försökte stoppa folkomröstningen, med stöd av rikspolitiker.

Sven-Olle lyckades med nöd och näppe få igenom sin folkomröstning: 25 mot 24 röster. Invandringsförespråkarna grät av sorg den dagen. Invandringsmotståndare firade i Sjöbo och övriga Sverige. Redan då visste alla nämligen hur det skulle sluta.

Fokus från etablissemanget blev därför att försöka stoppa folkomröstningen. Man arbetade med både mjuka metoder som att utlova tillfälligt flyktingstopp (med villkoret att omröstningen dras tillbaka), och med hårda metoder som att hota med uteslutning av Sven-Olle. Ingetdera fungerade. Sven-Olle var omutbar. Och han fick rätt. Nästan 70 procent röstade nej till att ta emot flyktingar. Dessutom blev Sjöbo den starkaste kommunen i hela landet för Centerpartiet, med hela 45 procent. Ändå, eller kanske just därför, uteslöts Sven-Olle. Han var en pionjär: han hade för första gången visat att den åsikt som var så marginaliserad och avskydd i den offentliga debatten, i själva verket var folkets majoritetsuppfattning.

Efter att Sven-Olle uteslutits blev förlorarsidans viktigaste uppgift att bortförklara resultatet. Det gjorde man med huvudsakligen två metoder: dels att utnämna Sjöbo som ett undantag som inte representerade övriga Sverige, dels att intala sig själva – och folket – att det inte handlade om invandringsfrågan utan att det var en allmän missnöjesyttring.

Frågan om Sjöbo verkligen var så annorlunda är intressant, och belyses i vårt reportage. En valanalys visade att Sven-Olle hade massivt stöd inte bara av centerpartister, utan även av socialdemokratiska väljare där uppemot 75 procent röstade för flyktingstopp. Till och med en majoritet av folkpartisterna röstade med Sven-Olle. I Moderaterna var det ungefär hälften. Att fråga folk hur de har röstat, särskilt i en känslig fråga, gör att svaren är behäftade med viss osäkerhet. Men givet att valanalysen presenterat något sånär korrekt statistik är det inte en alltför vild gissning att folkomröstningar hade slutat på ungefär samma sätt i de allra flesta av landets kommuner, som ju dominerades av Socialdemokraterna och Centerpartiet på denna tid.

Sjöbopartiet ställde upp i valet till riksdagen. Foto: Nya Tider
Sjöbopartiet ställde upp i valet till riksdagen. Foto: Nya Tider

 

Men varför ska vi egentligen spekulera? Om Sjöbo nu var så annorlunda som de vill intala oss, hade det väl varit utmärkt att visa det genom att låta en mängd olika kommuner anordna folkomröstning i samma fråga? Ändå har ingen kommun, oavsett om de haft centerpartistiskt, moderat eller socialdemokratiskt styre, någonsin valt att göra det som Sjöbo gjorde 1988. Och om invandringspolitiken hade sådant folkligt stöd, skulle förstås inte SD ha växt till att bli landets näst största parti.

Jag kan förstå att politikerna agerade som de gjorde. Att erkänna resultatet av Sjöbo vore ju att dödförklara det prisade mångkulturella projektet redan efter drygt 10 år. Och prestigen hos politiker, medier och myndighetsaktivister var så stor att det inte var ett alternativ. Folkomröstningen i Sjöbo blev istället en signal att slå ned ännu hårdare mot oppositionella. ”Vi vill inte ha några bruna löss i vår gröna fana!” röt Centerledaren Olof Johansson, en åsikt som naturligtvis delades av alla andra partiledare.

Det förklarar att Sverige, till skillnad från våra nordiska grannländer, hade en mycket mer våldsam och polariserad resa för att få upp invandringsfrågan i den offentliga debatten och att få in ett invandringskritiskt parti i riksdagen. I Norge, Finland och Danmark – som hade avsevärt färre invandrare än Sverige – vann dessa krafter gradvis mark i det parlamentariska systemet. En mer öppen debatt fördes. Regeringar valde att delvis gå partierna till mötes realpolitiskt. I Sverige blev det aldrig så. Under 1990-talet blev invandringskritiken mer paria än någonsin och förknippades mest med gatu­slagsmål. Under större delen av 2000-talet var debatten stendöd. Inte ens efter Sverige­demokraternas riksdagsinträde 2010 skedde något större skifte: den första reaktionen från både Sahlin och Reinfeldt var att ”vi ska inte ta i dem ens med tång”. Först kring 2020-talets början noteras ett retoriskt skifte, och kanske kommer även realpolitiken att så småningom läggas om. Än så länge rullar dock allt på som förut.

Nu är frågan hur mycket av det mångkulturella samhällsexperimentet som kan göras ogjort, med vilka metoder, och framför allt vem som ska göra det. Samma personer och partier som bespottade och idiotförklarade Sven-Olle? Tänk om man istället hade lyssnat på honom – och den svenska folkmajoriteten – för 35 år sedan!

Dela artikeln

Materialet är upphovsrättsskyddat. Du har tillstånd att citera fritt ur artiklarna förutsatt att källa (www.nyatider.se) anges. Foton får inte återanvändas utan Nya Tiders tillstånd.

Chefredaktör och ansvarig utgivare

Relaterat

SEGRADE – OCH UTESLÖTS. Valet 1988 blev en dubbelseger för Sven-Olle Olsson. I folkomröstningen segrade nej-sidan med förkrossande majoritet: 67,5 procent röstade för flyktingstopp. I kommunalvalet ökade Centerpartiet från 30 till 45 procent, vilket innebar att Sjöbo var partiets starkaste kommun i landet. Två veckor senare uteslöts Sven-Olle av en enig partistyrelse. Stillbild: YouTube

Sjöbo – ett demokratiskt föredöme? Del 2 av 2

🟠 Resultatet av folkomröstningen ritade om hela den politiska kartan. Folkomröstningen om flyktingmottagning i Sjöbo för 35 år sedan visade det alla redan visste men politikerna ville dölja: mångkulturen har inget folkligt stöd. Efter att Sven-Olle Olsson år 1987 med minsta möjliga marginal lyckades utlysa en folkomröstning mot flyktingmottagning blev folkomröstningen en riksfråga. Detta är den andra delen av Nya Tiders exklusiva reportage om folkomröstningen som skakade Sverige.

SVEN-OLLE OLSSON genomdrev år 1988 den folkomröstning som enligt etablissemanget inte fick hållas: folkomröstning om invandringen. Dåvarande Invandrarverket försökte muta Sjöbo med att de kunde få en invandringspaus i ett antal år, Centerns partiledning försökte ömsom förmana, ömsom hota med uteslutning, men inget hjälpte – Sven-Olle ville att folket skulle få säga sitt.

Sjöbo – ett demokratiskt föredöme? Del 1 av 2

🟠 35 år sedan Sveriges enda folkomröstning om flyktingmottagande. Sven-Olle Olsson genomdrev år 1988 den folkomröstning som enligt etablissemanget inte fick hållas: folk­omröstning om invandringen. Dåvarande Invandrarverket försökte muta Sjöbo med att de kunde få en invandringspaus i ett antal år, Centerns partiledning försökte ömsom förmana, ömsom hota med uteslutning, men inget hjälpte – Sven-Olle ville att folket skulle få säga sitt. Nya Tider har lyckats få tag på unikt, tidigare opublicerat material och intervjuer om den historiska folkomröstningen och Sven-Olle Olssons kamp.

Läs även:

Två år sedan Korankravallerna

Två år sedan Korankravallerna

🟠 OPINION: BITTE ASSARMO De muslimer som attackerade polis under korankravallerna 2022 är inget annat än terrorister. Det menar debattören Bitte Assarmo, som skriver att fler poliser borde ha skjutit verkanseld – det var bevisligen det enda som hade effekt. Istället lät polisen pöbeln härja, varpå politiker liksom systemmedia var snabba med att urskulda och förringa muslimernas hat mot den svenska yttrandefriheten och vårt samhälle.

Skyhöga förluster beseglar Ukrainas öde

Skyhöga förluster beseglar Ukrainas öde

🟠 ANALYS Vid det här laget har det börjat gå upp för de flesta att Ukraina är i en hopplös belägenhet. Men västetablissemanget kämpar tappert för att upprätthålla bilden av en lovande kamp så länge Ukraina får trogen hjälp från Väst. En viktig del av detta är att låta påskina att Ryssland lider större förluster än Ukraina. Manskap är en dyrbar och ändlig resurs. Om den ena parten åderlåts allt för mycket blir kriget svårt eller omöjligt att upprätthålla. Sålunda rapporterade New York Times i augusti att Ryssland enligt anonyma amerikanska tjänstemän skulle ha 120 000 döda och 170 000–180 000 sårade, medan siffrorna för Ukraina skulle vara 70 000 respektive 100 000. Men är detta sanningen? Joakim Förars har gjort egna beräkningar utifrån allmänt tillgänglig information och resonerar kring vad de faktiska förlustsiffrorna skulle kunna vara. Nya Tider har inte kontrollräknat uppgifterna.

Nytt rekord i hyckleriet om politiskt våld

Nytt rekord i hyckleriet om politiskt våld

🟠 CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET Nu äntligen går Sveriges politiker man ur huse och fördömer våldet! Är det upploppen i invandrarförorterna, bombdåd mot bostadshus eller rent av korankravaller man reagerar emot? Nej, demokratin verkar hotas först när ett vänsterextremistiskt möte avbryts av en rökfackla som gör att lokalen får utrymmas.

Nyhetsdygnet

Senaste numret

Nya Tider är den enda tidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version. Tidningen utkommer med en nätutgåva två gånger i veckan och ett magasin varannan vecka.
Vávra Suk
Chefredaktör

Är Hasse Alfredson passé?

🟠 BOKRECENSION Humor åldras snabbt. Kan det finnas intresse för en svensk humorist som hade sin höjdpunkt på 60- och 70-talet? På sätt och vis gör det nog det. Om mannen ifråga heter Hans Alfredson. Han hade en bred begåvning. Han skrev böcker, gjorde film och revy, han kunde även teckna och sjunga någorlunda. Så en ny biografi över Alfredsons liv och gärning har sitt existensberättigande. Den fyller ett tomrum. Man kan säga att den, förutom själva personporträttet, liksom i förbigående tecknar en bild av den senare delen av det svenska 1900-talet.

Thierry Baudet: Därför behövs en fundamental opposition

🟠 Enligt Forum voor Democraties partiledare Thierry Baudet har partiet intagit en roll som ”fundamental opposition”. Detta genom att inte godkänna själva premisserna i de frågor som de andra partierna debatterar med varandra. Han tar upp invandringen, covid, klimatet, jordbruket, Ukraina och EU som konkreta exempel. ”I alla dessa frågor har vi en mycket mer fundamental inställning. Det är därför vårt parti är i en marginaliserad position, därför att det är den röda linjen som du inte får passera”, säger han till Nya Tider. Nu vill han ge fler rörelser den ”intellektuella ammunition” som krävs för att kunna argumentera för en radikalt annorlunda linje.

“Bönderna är rädda för Arla”

🟠 Nu går en av Sveriges största mjölkgårdar i konkurs. En av Sveriges största mjölkgårdar läggs ned efter en konflikt med Arla, och den drabbade bonden är inte ensam. Nya Tider har talat med drabbade (infälld bild) och med Claes Jonsson, ordförande för Sveriges Mjölkbönder (stor bilden). Alla vittnar om en ”tystnadskultur” där Arla har vänt sig emot sina egna för att uppfylla politiskt korrekta krav och där Arlas medlemmar inte vågar uttala sig, vare sig internt eller offentligt.

Inte alltid en klänning i vitt

🟠 HISTORIA Idag är det självklarhet att bära en vit klänning när man gifter sig, men så har det inte alltid varit. Faktum är att det var först på 1800-talet som vit färg på brudklänningen började bli vanligt. Här i Sverige dröjde det dock till sekelskiftet 1900 innan den vita brudklänningen överhuvudtaget började konkurrera ut den svarta bland vanligt folk.

Satsa på ett eget örtapotek i år!

🟠 Nu har vi vintern bakom oss och våren har redan deklarerat sin ankomst. Redan lyser de små snödropparna bland löv och snö. Det är nu det frusna börjar få liv igen. Snart kan vi se de första små nässelskotten titta fram. Och nu kan vi börja så våra frön, visserligen inomhus än så länge, men bara känslan av att det är på gång är fantastisk. Man blir glad bara av att titta på de färgsprakande fröpåsarna.

Logga in på ditt konto

Genom att fortsätta surfa vidare på hemsidan godkänner du vår integritetspolicy.