Det var några sanningens ord Nyamko Sabuni uttryckte i en intervju med Expressen nyligen. Det ger säkerligen extra tyngd att hon är en populär kandidat till partiledarposten i Liberalerna och det är intressant att notera att hon trots det kontroversiella utspelet får stöd av flera partidistrikt. Vi skriver om intervjun och de efterföljande reaktionerna i en separat artikel i detta nummer.
Det är beklämmande att se hur Sabuni tvingas backa och ta tillbaka många självklara observationer kring mångkulturen. Vem kan i dag säga att integrationen fungerat eller att mångkulturen visat sig vara ett framgångskoncept? Den som påstår något sådant är inget annat än en lögnare.
Det är dock tydligt att hennes framträdande skakade om etablissemanget. Dagens Nyheter kände sig tvungna att gå till frontalangrepp och på ledarplats kräva rättning i de liberala leden. De visste minsann bättre vad liberalism står för än Liberalerna själva.
På så vis gjorde Sabunis utspel stor nytta, det visade hur trång åsiktskorridoren är och att det inte spelar någon roll om man är före detta minister eller svart – kritiserar man några av de heliga korna i ”värdegrunden”, så blir man genast åthutad på skarpen. Några avvikande åsikter tolereras inte.
Det Sabuni sade var egentligen varken uppseendeväckande eller kontroversiellt på något sätt, rent faktamässigt. Det var faktiskt ganska trivialt och självklart. Mångkulturen har visat sig inte fungera, amnestier och anhöriginvandring kommer att locka fler till Sverige. Logiskt och uppenbart för alla, tycker man. Ändå blev det så starka reaktioner.
Etablissemanget är livrädda för den som säger att kejsaren är naken. Det räcker med endast en liten vindpust för att få korthuset att rämna.
En bekant sade till mig att han gärna skulle vilja se Sabuni som statsminister. Men då har man inte förstått vad det är hon ogillar med mångkulturen. Det gäller nämligen att vara uppmärksam på varför Sabuni kritiserar mångkulturen. Det är tyvärr inte av omtanke om svensk kultur och svenska traditionella värderingar. Nej, mångkulturen har helt enkelt spelat ut sin roll och står nu i vägen för liberala värderingar. Sabuni skrev detta redan 2011, då hon menade att de muslimer som kommer till Sverige ”måste anpassa sig till vad vi ha uppnått”.
”Vad vi har uppnått” är helt enkelt den vänsterliberala värdegrunden som makteliten och rödvinsvänstern har infört under de senaste decennierna, till stora delar mot folkmajoritetens vilja. Det är en värdegrund som äldre tiders svenskar hade känt sig ytterst främmande för och som de flesta i befolkningen fortfarande har mycket svårt för.
”Vad vi har uppnått”, det vill säga vad denna klick självutnämnda proffstyckare och världsförbättrare har uppnått, hade aldrig varit möjligt utan mångkultur. Sedan 1970-talet har man sagt att ”ingen kultur är bättre än någon annan”, ”alla har rätt att ha sin alldeles egna kultur i Sverige”, ”vi måste acceptera varandras olikheter”. På så vis malde man ner de traditionella västerländska svenska värderingarna. Plötsligt skulle allt som hållits heligt i årtusenden ifrågasättas, allt vara relativt.
Nu, när det inte finns någon stark svensk kultur och värdegrund kvar, så anser man att det är dags att på allvar införa sin egen värdegrund. Nu är det inte alls längre mångkultur som gäller. Kristna, muslimer, hinduer – alla ska bara hålla en sak helig, och det är den nya Värdegrunden, maktens liberala människofientliga globala konsumism. Visst ska det få finnas moskéer, men precis som kyrkorna ska de bara vara själlösa kulisser, där bögar ska vigas, där familjen dekonstrueras, och där makthavarnas politik predikas.
I den aktuella Expressenintervjun är hon inne på samma spår: ”Det är värden som vi har kämpat för under lång tid: jämlikhet, jämställdhet, och respekten för varandra.”
Jag håller med om att det måste finnas ett ”kitt”, som Sabuni talar om och som håller samman människorna i ett samhälle. Jag har alltid sagt att varje samhälle har något som anses ”normalt” och som skapar en känsla av ”vi och dem”. I dag heter det officiellt ”Värdegrunden”, vi kallar det rätt och slätt ”politisk korrekthet”. Men inget samhälle existerar eller har existerat utan att det finns en norm och det som är utanför normen är onormalt eller till och med extremt.
Även Sverigevänliga partier vill självklart införa normer, sina normer. Jag tror inte på libertarianer som menar att ingen kultur behövs och att allt som inte skadar någon annan ska vara tillåtet. Så funkar helt enkelt inte människor.
Skillnaden mellan Sverigevänliga normer och dagens politiska korrekthet är att dagens Värdegrund måste försvaras med censur och skyddas med drakoniska lagar mot dem som vågar kritisera den öppet. Alla dessa som i dag betraktas som ”extrema” ska tystas. I ett sunt samhälle hade i stället Jan Björklund, Gustav Fridolin, Erik Ullenhag, Annika Strandhäll och många andra, ja i viss mån även Nyamko Sabuni, betraktats som extremistiska.
Jag hade dock inte haft några problem med att släppa fram dem i debatten. Jag ser inget som helst behov av att fortsätta med de censurlagar man i dag infört, tvärtom. Lyft fram dem i debatterna! I en ärlig debatt, där de inte kan spela sitt fulspel, skulle vi en gång för alla få det bekräftat att de vill Sverige illa. I en rättvis diskussion skulle alla kunna se att deras teorier och idéer leder till katastrof för samhället.
Det är bra för Sverige att liberalerna käbblar sinsemellan om vilka metoder de ska använda, men tro inte att någon av deras metoder leder till ett sunt och svenskt samhälle.