I detta nummer berättar Jonas Serneholt, synskadad sedan födseln, i en krönika om behovet av att ta tillbaka organisationer för funktionshindrade från de vänstermänniskor som infiltrerat och tagit över dem. Dessa talar sig gärna varma för ”tolerans” och ”respekt”, men när det kommer till funktionshindrade som inte delar deras politiska värdegrund så visar de snabbt sitt rätta jag av intolerans och hatiskt förakt.
Här vill jag gärna framhålla att just begreppet vänster i dag fyllts med en agenda som i många avseenden går på tvärs emot den tidigare arbetarvänsterns ståndpunkter. Slagorden ”Gör din plikt, kräv din rätt” har bytts ut mot ”Allt åt alla”, och det är faktiskt den breda vänstern med socialdemokratin i spetsen som genomfört utförsäljning av den infrastruktur som under generationer byggts upp av svenska folket i form av järnvägar, postväsende inklusive dess betaltjänster, Apoteket med dess ansvar för Sveriges medicinlager, med flera.
Det är också här man hittar diverse organisationer för u-landsbistånd, där insatsen främst handlar om godhetssignalerande och att känna sig duktig, men i praktiken inte hjälper. Ett aktuellt exempel är den norska organisationen CARE som samlade in pengar till Rwanda. Man hade ett projekt kring ”blå skrin”, kassaskrin med tre hänglås där i synnerhet de rwandiska kvinnornas sparpengar skulle ligga i tryggt förvar.
På så vis skulle låne- och spargrupper i landet stärkas. Men det var inte så verkligheten såg ut. I själva verket hade Rwanda redan infört digitala banktjänster, man hade Afrikas snabbaste internet och satsade på att bli Afrikas Schweiz. Betalningar gör man via mobilen.
Författaren Terje Tvedt kallar detta för att man konstruerar ”den hjälpbehövande andre” – någon som inte finns men som behövs för att gåvogivarna ska känna sig duktiga och samtidigt överlägsna. Mer om detta i ett kommande nummer.
Ett närbesläktat fenomen är ”de godas” förmåga att känna skam över allt möjligt. Inte minst för att vara den man fötts till; vit, heterosexuell, frisk, intelligent, stark – allt detta ska man skämmas för. Det är faktiskt beklämmande att se hur många kändisar som fläker ut sig och sin ”vita skuld” i media. Rosanna Arquette, känd från bland annat Quentin Tarantinos film Pulp Fiction, skrev den 7 augusti i år på twitter ”Jag är ledsen att jag föddes vit och priviligerad. Det äcklar mig. Och jag känner sådan skam.” Det finns många fler som hon.
Skammen hindrar dock inte dessa individer att komma med pekpinnar för alla andra – svarta som vita. Tvärtom. Denna självspäkan är i deras ögon ett frikort till att kunna mästra alla andra och sätta sig till doms över andra. Om de verkligen skämdes så mycket borde de enbart hålla tyst, men i stället ser de sig själva som överlägsna, de anammar en herrementalitet.
När det kommer till funktionshindrade har samma sorts människor försökt ta patent på att företräda denna grupp, och kallar den svag. Man buntar gärna ihop funktionshindrade, invandrare, HBTQ och kvinnor som ”svaga grupper”. Eftersom man definierat dem som svaga har de underförstått ingen talan, utan de ska då företrädas av dessa självutnämnda ”starka”, som satt sig själva att föra deras talan. De som vet bättre. Vänsterns herrefolk.
Jag minns att när Nya Tider var nystartat och vi precis fått presstöd, klagade vänsterextremisten och kurdiske nationalisten Kurdo Baksi: ”Att tidningen i varje nummer hetsar mot invandrare, homosexuella och funktionshindrade verkar inte spela någon roll för de etablerade partierna.” Trots att Baksi redan vid den tiden hade börjat plockas bort från offentligheten då han helt enkelt var för galen även för vänstertidningarna och började bli en belastning för dem, fick han denna fullständigt substanslösa krönika publicerad i branschtidningen Journalisten. Undertecknad blev samtidigt nekad att bemöta angreppet.
Vi ser alltså att det i själva verket förhåller sig precis tvärtom mot det narrativ dessa människor försöker måla upp. Jonas Serneholt, som tidigare var ledamot i kommunfullmäktige i Järfälla för Miljöpartiet och arbetade som politisk sekreterare i partiet, kastades ut när det framkom att han var starkt kritisk till invandringen. Även inom organisationer för synskadade fick han känna på vänsterns härskartekniker.
Så fort han inte hade samma ”värdegrund” som ledarskiktet så frystes han ut – borta var toleransen och respekten, som man annars talar sig så varm för. Men det var nog inte bara det faktum att han tyckte annorlunda som upprörde de självgoda ”hjälparna”, det var också det faktum att han visade att han inte tillhör ”de svaga”, utan kunde vara stark och stå för sin åsikt. Utan ”de svaga” så kan inte översittarna leka världsförbättrare – de kände att Serneholt tog ifrån dem deras gloria.
