Den svenska identitetsvänstern har hämtat hela sin retorik och vokabulär, från ”rasifierad” till ”vitt privilegium”, från USA. Eftersom våra båda länder är tämligen olika, får en sådan kopiering absurda följder. Ett exempel är att man, för att de amerikanska teorierna ska kunna tillämpas här, har försett Sverige med både slaveri och en kolonial historia. Redan där fallerar förstås liknelsen, eftersom de svarta i dagens Sverige inte är ättlingar till slavar, utan huvudsakligen har kommit hit de senaste 20-30 åren från självständiga nationer i Afrika.
I veckans nummer skriver vi om Sveriges enda koloni, Saint Barthélemy, och hur marginellt den egentligen bidrog till den transatlantiska slavhandeln. Kolonin grundades 1784 men redan 1791 upphörde Västindiska kompaniets slavexpeditioner. På ön fanns vid slutet av 1700-talet mellan 1 200 och 2 000 slavar, vilket kan jämföras med de miljoner människor som totalt fraktades från Afrika. Slaveriet på ön avskaffades successivt från 1813 och 1847 friköptes de sista 595 slavarna. Det fanns svenskregistrerade fartyg som ska ha deltagit i transporter av slavar, men ”Sveriges roll i slavhandeln” uppgår då till mindre än en promille av den transatlantiska trafiken.
Inte bara i Sverige, utan i hela den självspäkande Västvärlden, har en mycket snedvriden bild av slaveriet skapats, och gissningsvis är det en vanlig uppfattning att slavhandelns historia helt handlar om vita som förslavat svarta för att föra dessa till Nordamerika.
I själva verket inleddes en arabisk slavhandel nästan tusen år tidigare, i samband med islams födelse på 600-talet. Enligt den nya läran fick muslimer inte förslavas, vilket skapade ett behov av att hämta icke-muslimer från andra kontinenter. Enligt beräkningar ska mellan 11 och 14 miljoner afrikaner på detta sätt ha förts till Mellanöstern, varav de flesta kvinnor, eftersom arabernas slavar även skulle användas för sexuella ändamål. Språket swahili har till exempel ett stort antal arabiska låneord från denna tid.
Slaveriet var redan utbrett i Afrika, så araberna – och senare européerna – behövde inte fånga in så många slavar själva, utan de köptes av olika stamhövdingar. Dessa slavar hade oftast tagits som fångar vid olika lokala konflikter, slavhandlarna hade lite kontakt med själva förslavandet.
Till skillnad från Förenta staterna så kastrerade araberna sina manliga slavar, vilket gjort att det i dag inte finns en stor afrikansk minoritet kvar i Mellanöstern.
Att araberna också tog slavar från Europa, bland annat i Östeuropa och det av muslimerna då ockuperade Spanien, är ett faktum som helt förbises i nutida debatt och historieskrivning. Ökänd är till exempel den muslimska slavräden mot Island sommaren 1627, då flera hundra islänningar fördes bort som slavar och många dödades.
Slaveriet var accepterat i årtusenden. Inte bara bland afrikaner och araber, utan även det antika Grekland och Rom höll sig med slavar. Vikingarna hade trälar. Det finns dock en fundamental skillnad, något som aldrig nämns av den vänster som vill att vi späker oss själva för påstådda historiska oförrätter: Det var européerna som avskaffade slaveriet och sedan tvingade andra att göra detsamma. De gjorde det inte av ekonomiska orsaker – tvärtom kostade det resurser och även soldaters liv – utan man stoppade slaveriet av moraliska orsaker.
Redan under slutet av 1700-talet fanns ett betydande motstånd i Europa mot slaveriet, av moraliska skäl. Flera framstående slavmotståndare var svenskar, som exempelvis Anders Sparrman och Carl Bernhard Wadström.
Den franska revolutionen, med sin paroll ”Frihet, jämlikhet, broderskap”, ledde till att slaveriet avskaffades i hela det franska imperiet 1794. USA:s norra stater avskaffade slaveriet 1804, och följdes av Storbritannien 1833. Faktum är att den arabiska slavhandeln från östra Afrika dämpades först när européer, som då styrde över nästan hela kontinenten, förbjöd verksamheten. I den arabiska världen uppstod inget moraliskt motstånd mot slaveriet. Arabiska köpmän och sjörövare fortsatte med slavhandeln och Storbritannien började vid början av 1800-talet att patrullera afrikanska kuster, dels för att förhindra fortsatt slavtransport över Atlanten, men också för att stoppa arabisk slavhandel.
Fenomenet försvann dock inte i Mellanöstern. Exempelvis noterades det att slavar ingick i följet då shejker från Qatar närvarade vid drottning Elizabeths kröning 1953. I Saudiarabien, Jemen och Oman förbjöds slaveri formellt först 1970, och i Mauretanien 1981.
Även om slaveri i dag formellt är förbjudet i samtliga arabiska länder, fortgår det och vissa islamiska auktoriteter framhåller att det är en del av islam. En vanlig form är i dag de kvinnliga ”hushållerskor” som förs från fattiga länder i bland annat Sydostasien, främst Filippinerna, till de rika gulfstaterna och inte minst Saudiarabien, där de saknar rättigheter och ibland också utnyttjas sexuellt.
I dag anses Mauretanien ha den största andelen slavar i världen, strax över två procent av befolkningen, vilket motsvarar 90 000 personer. Slavarna är huvudsakligen svarta, och slavägarna araber. Liknande situationer ses i grannländer som Mali, Tchad och Niger.
Den förljugna bilden av slaveriet följer ett mönster, där förtryck endast tas upp först när vita är förövare och svarta offer. På 1970- och 1980-talen var Västvärlden, och inte minst Sverige, mycket kritiskt mot den diskriminering som svarta utsattes för i apartheidsystemets Sydafrika. Att hundratusentals svarta människor samtidigt dödades av svarta ledare som Idi Amin och Francisco Macías Nguema upprörde uppenbarligen inte lika många.
På samma sätt ser vi nu hur världens fokus ständigt riktas mot de svartas situation i USA och enstaka polisskjutningar, medan ingen säger att ”black lives matter” när det gäller på riktigt förslavade människor i dagens Afrika och Mellanöstern.
