Min förra debattartikel i Nya Tider handlade om en ny företeelse i Västerlandet som chefredaktören Vávra Suk hade uppmärksammat och bett mig skriva något om. Etniska minoriteter ger sig på majoritetsbefolkningar och utnyttjar kaotiska situationer för att råna, plundra och våldta. Polisen borde inte bara ha en riskskala för internationell terrorism utan också införa en nationell riskskala som klassificerar högriskområden där allmänheten riskerar plundringar och övergrepp.
Knappt hann tidningen distribueras innan övergreppen i Köln var ett faktum. Analysen visade sig vara riktig, men alltför naiv. Omkring tusen ungdomar och män från Nordafrika och Mellanöstern hade delat upp sig i grupper och omringat kvinnor utan manligt sällskap. I samordnade attacker hade de hänsynslöst slitit kläderna av en del kvinnor, andra rånades, minst en våldtogs. Denna arabiska sedvänja är så vanlig att den i arabvärlden har ett eget namn: ”taharrush gamea”. Horder av män och ungdomar hugger för sig av ensamma kvinnor som övermannas och skändas.
Första gången detta fenomen rapporterades i större omfattning i västmedia var i samband med att den ”arabiska våren” kom till Egypten 2011. En västerländsk journalist omringades när hon rapporterade från demonstrationerna på Tahrir-torget och utsattes för sexövergrepp. Hon är dock långt ifrån den enda. Hundratals sådana fall inträffade på Tahrir-torget, den brittiska tidningen The Guardian citerade bland annat en kvinnorättsaktivist som berättade att man dokumenterat 80 fall på en enda dag.
De drabbade kvinnorna i Köln gjorde sammanlagt 516 anmälningar. Polisen mörklade omedelbart händelsen. Natten rapporterades som lugn. Men nyheten spreds på sociala medier och bloggar och tyska tidningar började skriva. Först måndagen den 4 januari medgav den tyska polisen vad som hänt. Den 2 januari nådde nyheten Sverige när några på Flashback, ett nätforum med många besökare, började diskutera vad som skett i Köln. Först att publicera i Sverige var Avpixlat och Fria Tider. Det skedde den 4 januari. Riksmedia teg.
Rapporter om flera övergrepp kom från andra tyska städer samt Helsingfors och Kalmar. Polisen i Kalmar gjorde som polisen i Köln och desinformerade. Allt hade varit lugnt.
Tisdagen den 5 januari kallade borgmästarinnan i Köln, Henriette Reker, till en presskonferens. Hon utfärdade uppförandekoder för kvinnor som rör sig på allmänna platser. Reker har gjort sig känd för att vilja påskynda den mångkulturella utvecklingen i Tyskland och lade skulden på kvinnorna. Hon sitter kvar på sin post, men polischefen i Köln fick avsked. Historien tar dock inte slut här.
I Sverige hade all information till allmänheten skett via alternativ media och sociala medier. Först den 5 januari publicerade de stora rikstidningarna, men de gick omedelbart in i en förnekelseprocess. Svenska Dagbladet skrev att det hade varit stökigt i Köln. Tyckare som Hanna Fahl i Dagens Nyheter (DN) relativiserade händelsen i en artikel den 8 januari genom att jämföra pojkars tafsande på flickor i den svenska skolan med de övergrepp som tusentals arabiska män just hade begått mot unga kvinnor. Visst är pojkars kroppssökande till jämnåriga flickor ett problem i skolorna, men det säger lika mycket om skolan som om pojkar. Gudrun Schyman skrev i tidningen Metro samma dag att kvinnliga programledare och artister provocerar vissa män genom att de nått upphöjda positioner. Det var hennes förklaring till det hela. Invandringen måste fortsätta.
Då kom nästa avslöjande. Den 9 januari publicerade Chang Frick på den alternativa nättidningen Nyheter Idag att Stockholms stad i augusti 2015 hade anordnat en ungdomsfestival i Kungsträdgården ”We are Stockholm”. Där hade så kallade ensamkommande barn gjort samordnade aktioner mot unga flickor i publikområdet och slitit och grävt innanför deras byxor och blusar. Flickorna försökte springa därifrån. En del lyckades berätta för närvarande poliser vad som skedde. Polisen körde hem de gråtande flickorna till deras föräldrar och föste iväg omkring 90 vandaler som dock genast var på plats igen. Kvällen rapporterades som lugn.
Enligt lag ska man gripa gärningsmän och lagföra dem, vilket inte gjordes. Istället tystades det hela ned. Ansvarig chef för Södermalmspolisen motiverade sitt avsteg från svensk lag med att det gjordes för att inte gynna Sverigedemokraterna och samhällets ”mörka krafter”. Att gärningsmännen var de mörka krafterna föresvävade tydligen inte polismakten.
En psykolog som verkat inom polisen och som varit vittne till händelserna i Kungsträdgården tog då kontakt med Hanne Kjöller på DN i ett mejl den 17 augusti 2015 klockan 21.30. Hanne Kjöller talade med psykologen och fick också kontaktuppgifter till polisen. DN beslutade att inte rapportera. Nyheter Idags avslöjande den 10 januari om polisens och Dagens Nyheters gemensamma mörkläggning spreds snabbt på bloggar och i sociala medier. Dagens Nyheters anseende var i fritt fall. Klockan 19.15 samma kväll publicerade Dagens Nyheter en artikel där all skuld lades på polisen. Aftonbladet valde snabbt samma linje. Inte ett ord om att DN i augusti hade valt att inte skildra övergreppen i Kungsträdgården. Aftonbladet publicerade dessutom en intervju med en flicka som varit utsatt. Alltså måste även Aftonbladet ha känt till vad som skett i augusti eftersom kontaktuppgifter fanns i tidningens arkiv.
Den 11 januari rapporterade Sveriges radio att DN hade avslöjat vad som skett i Kungsträdgården, när sanningen i själva verket var den att Dagens Nyheter hade tvingats skriva om det först efter att Nyheter Idag hade avslöjat Dagens Nyheters inblandning i mörkläggningen. Sveriges radio lyckades också intervjua polisen Christer Frändén som var gruppchef inom polisen vid ungdomsfestivalen. Han hade inget sett och visste ingenting. Nu är en gigantisk dementimaskin i arbete där riksmedia och polisen gör allt för att skydda sig själva. Om polisen hållit sig till lagen och DN till sanningen så hade båda sluppit den gigantiska trovärdighetskris de nu hamnat i. Vi ska vara glada över att vi har oberoende alternativa medier i Sverige.
Men detta handlar inte bara om de sanningssökande alternativa medierna kontra mörkläggande myndigheter och tidningar, utan om något större. Medborgarna kräver städade förhållanden i samhället. Polisen och tidningar ska inte stå på förövarnas sida. Rikspolischefen Dan Eliasson som skrivit att han kräks när han ser Jimmie Åkesson i debatt ska nu utreda vad som skett. Han ska inte utreda. Han ska avskedas.
Det som oroar är att de ”ensamkommande flyktingbarnen” tagit den brutala sedvänjan ”taharush gamea” med sig till Europa och börjat bedriva människojakt. Det visar på ett djuplodande förakt för Europa som till och med överraskar mig. Stävjas inte detta med omedelbara polisiära ingripanden och helt sanningsenliga skildringar i media så är Sverige illa ute. Gärningsmän ska utvisas med omedelbar verkan. Att föra en dialog mot brutala sedvänjor går inte.
Som vanligt behöver Sverigedemokraterna inte göra någonting. Så illa som Dagens Nyheter och polisen skött detta så gynnas partiet ännu en gång. Stefan Löfven är fysiskt frånvarande. De gånger han framträder får man intrycket att även den andliga närvaron är puts väck.
Stefan Torssell skriver regelbundet krönikor i pappersupplagan av Nya Tider.