I Sverige erhåller etniska minoriteter olika förmåner. Genom positiv särbehandling får de förtur till jobb, bostad, sjukvård och de uppbär olika former av bidrag. Man brukar kalla denna grupp för ”invandrare”, men det är bara för att diskrimineringen ska verka mindre rasistisk. Jag som invandrare från Tjeckien räknas nämligen inte alls till den grupp som på olika sätt ska premieras av myndigheter och skyddas av speciallagar. En person som däremot är född i Sverige kan mycket väl kvala in i den grupp som definieras som ”utsatt”, bara personen har ”rätt” hudfärg. Jag som tjeck räknas tillsammans med svenskar och andra européer som en ”privilegierad vit man”. Hur ser det då ut i Sydafrika, där rollerna är ombytta, där de som utgör en minoritet i västländer är i majoritet? Har de vita motsvarande privilegier där eller blir diskrimineringen mot oss ännu värre när vi inte längre är i majoritet?
Det visar sig att det styrande ANC stiftat en mängd lagar som diskriminerar vita, bland annat måste de ha avsevärt högre poäng för att komma in på universitet, i det offentliga prioriteras svarta och företag som ägs av vita ratas vid offentliga upphandlingar. Någon kanske invänder att de vita i Sydafrika är rika och därmed har bättre förutsättningar. Det stämmer inte. Vi har bland annat besökt kåkstäder där vita bor i skjul – det är inte alls så att alla vita är rika, tvärtom. Den välmående svarta medelklassen som har råd att skicka barn till privatskolor och omgärda sina hem med taggtråd är fler än alla vita tillsammans. Det finns närmare 50 universitet i landet, men bara tre undervisar fortfarande på afrikaans, den vita minoritetens språk. Denna undervisning är nu också på väg att förbjudas.
Diskrimineringen är också absurd, det verkar som att det inte spelar någon roll hur många andra som drabbas, bara de vita blir lidande. Det är nämligen fler svarta som har afrikaans som sitt huvudspråk än vita. Nu drar också en ny våg av landexpropriering igång. Detta trots att det är de vita farmarna som försörjer hela landet med mat. De styrande säger dock att det är viktigare att mark inte ägs av vita – hellre importerar man maten. Någon kanske argumenterar att de vita ”förtjänar” detta på grund av apartheid. Men hur många generationer ska straffas för detta påstådda brott? Många som i dag är vuxna levde inte ens då. Dessutom ratades inte svarta från universitet, tvärtom byggde staten upp universitet för just svarta. Nelson Mandela var till exempel utbildad jurist. Sydafrika fick under denna period bygga upp stängsel längs gränsen, inte för att hålla människorna inlåsta som i Östeuropa, utan för att så många svarta försökte ta sig in i landet från grannländer styrda av svarta. Tänk också på att USA hade ett liknande system fram till 1968.
Sydafrika är inte bara ett pittoreskt land där allt är upp-och-ned. Det är ett levande exempel på hur det kan se ut när vita blir en försvarslös minoritet. Om invandringen fortsätter som den gjort till Europa och Sverige, så är vi snart också där. I flera av landets orter är européer i minoritet. Av alla 16-18-åringar som bor i Sverige i dag anlände åtta procent till vårt land förra året, oftast från andra kontinenter. Det är tydligt att ”positiv särbehandling”, det vill säga diskriminering, inte handlar om vem som är i majoritet respektive minoritet. Det handlar om hudfärg, och det är alltid vi som ska stå tillbaka, det är vi som förväntas ställa oss sist i kön och det är vi som ska straffas för olika påstådda oförrätter.
I Sydafrika utgör afrikanderna mindre än tio procent av befolkningen, men vi är fortfarande en majoritet i Sverige och Europa. Vi kan stoppa denna utveckling och vägra finna oss i att bli en hunsad minoritet, bara vi bestämmer oss för det. Än är det inte för sent.
