Poliskåren dignar under arbetsbördan, det knorras i de annars så lojala och fogliga polisleden. I detta nummer berättar Roger Sahlström om hur brott – även grova sådana – läggs på hög och inte hinner utredas. De poliser som är kvar känner vanmakt, många slutar. För att fylla på med personal har man flera gånger tvingats sänka kraven på polisutbildningen till den grad att kritiker nu säger att ”rötägg” kan bli poliser.
Även i Frankrike är missnöjet stort hos poliserna, men där är man inte lika tystlåtna. Med blåljus tända demonstrerar poliserna på Paris gator för bättre utrustning, arbetsvillkor och lagar som ger dem möjlighet att försvara sig mot de kriminella.
Vad är det som händer? Vart är samhället på väg?
Socialdemokraterna hade sina visioner om ett folkhem där ingen skulle vara fattig och ingen superrik. Man skulle arbeta tillsammans. Gradvis har man övergivit denna idé och i stället anammat den liberala kapitalismens tankegods, där samhällstjänster i allt högre grad köpes in. Visst är det så att den svenska sjukvården fortfarande betalas via skattsedeln, men de som kan åker i dag utomlands för att slippa köerna och få bättre kvalitet. I takt med att välfärden urholkats erbjuds vi företagsförsäkringar för att slippa vårdkön och få komma till en privatklinik med bättre kvalitet. Tandvården måste vi redan betala för, såvida du inte är ”nyanländ” förstås.
Jag besökte förra veckan Sydafrika tillsammans med vår viceredaktör Sanna Hill. Det jag slogs av var de stora klyftorna i samhället. Fattiga i kåkstäder och rika bakom sina murar med taggtråd och elstängsel. Numera finns det vita som är hemlösa och de rika svarta är fler än alla vita tillsammans, så över 20 år efter apartheids fall man kan knappast skylla på det.
Vad innebär då stora löneklyftor i praktiken? Jo, att det står 40 kypare i en restaurang som endast lever på dricksen, att det står en person vid varje pump på macken beredd att tanka din bil, att varje parkering har ett gäng parkeringsvakter som visar dig var det finns en ledig plats och sedan sträcker fram handen för att få några rand (1 rand = 0,7 kronor).
Det är precis åt det hållet vi är på väg, i Sverige och resten av Europa. I stället för att vi bygger ett samhälle gemensamt ska alla klara sig själva. Och de som inte klarar sig, de kan bo på gatan. Tillvänjningen har redan börjat genom tiggeriets återintroduktion för ett par år sedan.
Det är så, krasst uttryckt, som den marknadsliberala samhällsvisionen ser ut, den som i dag i princip alla partier ställer sig bakom, även de som på papperet kallar sig vänster. Jag tror inte att en fullfjädrad liberal måste vara en ond människa, jag tror att många egenföretagare eller företagsledare som med möda och uppoffring byggt sin verksamhet tycker att alla människor har den möjligheten. Ingen hindras i dag av klass, kön eller etnicitet, alla har lika externa förutsättningar. Tyvärr verkar de inte inse att den stora majoriteten av befolkningen hellre är anställda, jobbar sina timmar och satsar sin energi på ett leva livet i stället för att varje dag slåss för sitt företag.
Inte minst med tanke på att våra politiker släpper in tiotusentals analfabeter i Sverige i dag, närmar vi oss en sydafrikansk situation med stormsteg. Viljan att betala skatt minskar – en allt större del av skattebetalarna tycker helt enkelt att pengarna fördelas orättvist. Alternativet: alla köper sig den vård och den säkerhet de anser sig ha råd med. Resultat: Sydafrika med kåkstäder och elstängsel. Ett splittrat samhälle med avund och skyhög kriminalitet.
Detta är en trend som sätts globalt, av de stora institutionerna. Tänk bara på Grekland, som för att få nödlån från EU och Internationella valutafonden (IMF) tvingades att sälja ut all sin infrastruktur. Statliga hamnar och järnvägar privatiserades. I Sverige har politikerna gett upp detta utan tvång utifrån. Posten, järnvägarna, sophämtning, elförsörjning … Allt det som folket sparat ihop till säljs ut i ett svep, ofta till underpriser. Detta är inte en tillfällighet, bara ett sätt för de allra rikaste i världen, de som har stora multinationella bolag, att bli ännu rikare. Ett folkhem där folket äger sina egna tillgångar kan man inte profitera på.
I detta nummer rapporterar Nya Tiders utrikesredaktör om BRICS-mötet, ett samarbete mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, som tillsammans representerar en stor del av världens befolkning. De utmanar de globala företagens makt genom att erbjuda ett alternativ. De har en egen investeringsbank i stället för IMF, de skapar sin egen monetära infrastruktur och de strävar efter en multipolär värld i stället för en värld som styrs från Wall Street.
Är de då ett bra alternativ för Sverige? Själv tycker jag att det är utmärkt att USA:s destruktiva världsdominans utmanas och att vi förhoppningsvis får en värld där flera får något att säga till om. Med tanke på att Sydafrika är en del av BRICS är dock utsikterna om rättvisa och folkhemsbyggen små. Indien är inte heller direkt ett föredöme vad gäller små löneskillnader, tvärtom.
Det är faktiskt så att det enbart är europeiska homogena nationer som lyckats skapa moderna fungerande folkhem där man känner ett gemensamt ansvar för samhället och där individerna sätter det allmännas väl före egennyttan. Vi kan skapa det igen, om vi bara vill.
PS. I kommande nummer blir det spännande reportage från Sydafrika, om farmarmorden, kravaller på universiteten och arbetet med att hjälpa fattiga vita.