Antalet deltagare i marschen uppskattas till över en miljon, en del medier uppger till och med tre miljoner. Människor i marschen bar franska flaggor, men också EU:s och andra länders flaggor. Plakat till offrens ära och med olika slagord som ”Inte rädd” samt pennor som symboliserade offren hölls upp. Överallt syntes sloganen ”Je suis Charlie” (Jag är Charlie).
I marschen deltog inte bara anhöriga till offren och på goda grunder oroliga och upprörda fransmän, utan också statschefer, av västmedia kallade ”världsledare”, och höga företrädare för 50 länder. På bilder som kablades över världen sågs dessa statschefer gå armkrok, till synes längst fram i marschen.
Låt oss titta på några av dessa så kallade världsledare.
Där fanns Frankrikes president François Hollande som vid en undersökning gjord av French Institute of Public Opinion (IFOP) i september bara hade stöd av 13 procent av fransmännen. Det kan jämföras med en annan IFOP-undersökning i oktober som visade att Islamiska staten (IS) hade stöd av ofattbara 16 procent, var sjätte fransk medborgare. IS är alltså mer populära än Hollande i Frankrike! De siffrorna tåls att fundera på – om och om igen.
De lär knappast bli bättre av att Hollande den 9 januari lyckades med konststycket att förklara att terroristerna var ”fanatiker som inte har något att göra med islam” samtidigt som han manade till sammanhållning. I det alltmer mångkulturella, splittrade och på alla plan sönderfallande Frankrike lär knappast pinsamt verklighetsfrånvända uttalanden som dessa göra honom mindre illa omtyckt.
Vad kan de erbjuda oss att ena oss under? Har de visioner om att återskapa det framgångsrika Europa som i decennier varit en förebild för andra delar av världen eller är det än mer massinvandring, sämre ekonomi med kollapsad välfärd som följd, skenande kriminalitet och allt våldsammare motsättningar det enda vi alla gemensamt har att se fram emot? Det vi i dag ser i Mellanöstern och Ukraina kommer förr eller senare utspela sig i Västeuropa.
En annan som var på plats var Polens premiärminister Donald Trusk, som kom till makten när hans rival omkom med nästan hela Polens dåvarande statsledning 2010. Trusk är en av de mest högljudda anhängarna av Kiev och deras krig i östra Ukraina, vilket dödat tusentals och fördrivit över en miljon människor. Detta i Europa 2014.
Främst ansvarig för den pågående etniska rensningen mot rysktalande i ex-Ukraina är ”chokladkungen” Petro Porosjenko och tillika presidenten i det nu ekonomiskt, socialt, etiskt, infrastrukturmässigt och territoriellt sönderslagna Ukraina. Oligarken demonstrerade mot terror och för yttrandefrihet i Paris samma dag som hans artilleri dödade fem civila, varav två barn, i Donbass och dagen efter att den oppositionella ukrainska tidningen Slavjanka utsattes för ett brandbombsattentat i Kharkov. Hyckleri på högre nivå är svår att finna.
Sedan har vi palestiniernas president Mohamed Abbas, vars organisation PLO i det närmaste blev synonymt med terror när de använde den som politiskt redskap och i praktiken introducerade begreppet för Europas befolkningar i och med diverse bombdåd, flygkapningar på 1960- och 1970-talen och attacken på OS i München 1972.
NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg som företräder samma organisation som agerade flygvapen åt islamisterna i Libyen 2011 påstod sig nu känna sorg över 17 terroroffer. Han har dock inte uttryckt sympatier för någon annan av terrorns snart otaliga offer. Kanske beror det på att han är för upptagen med att hetsa mot Ryssland och placera ut NATO-baser och förband utefter dess gränser för att hinna oroa sig för alla de hundratals som dödas av mer eller mindre västsponsrade terrorister i Irak, Syrien med flera länder – varje dag.
Den på plats med förmodligen mest blod på sina händer var förre franske presidenten Nicolas Sarkozy som var drivande i att bomba och förgöra Libyen, Afrikas då rikaste och enda välmående land, och sedan dra igång religiösa och etniska motsättningar i Syrien, arabvärldens mest välmående sekulariserade land. Han har tiotusentals människoliv på sitt samvete. Men han är jätteledsen att 17 dödats av de islamister han gav vapen till 2011. Om han är mer hycklare än krigsförbrytare får framtiden avgöra.
En av de ”världsledare” med det färskaste blodet på sina händer är Israels premiärminister Benjamin ”Bibi” Netanyahu. Senaste året ansvarade han för dödandet av fler journalister, minst 13, än de tio han påstod sig vilja högtidlighålla i Paris. Till dem kan läggas ytterligare civila offer – över 2 100 gazabor, varav 513 barn – som dödades i urskillningslös israelisk beskjutning under knappt två månader 2014.
Det kanske mest absurda inslaget var Saudiarabiens ambassadör Mohammed Ismail Al-Sheikh. Saudiarabien dömde den 9 januari den västvänlige bloggaren Raif Badawi till tio års fängelse, tusen piskrapp och 1 miljon riyal (drygt 2,1 miljoner kronor) i böter. Han ska få 50 piskrapp varje vecka i 20 veckor. Brottet var att han på sin blogg kritiserat den religiösa ledningen i landet.
Brittiske premiärministern David Cameron utmärker sig på ett annat sätt. Han är den mest drivande för att utnyttja terrordåden för mer befogenheter och avlyssningsverktyg för underrättelsetjänsterna. Länder som Ryssland och Israel har till och med angett västs alltför stora fokus på massavlyssning som skäl till att terrorattackerna inte kunde stoppas i tid. Trots detta vill Cameron nu ha mer massavlyssning och dessutom förbjuda krypterad information i till exempel mobilappen WhatsApp, så inget ska kunna undgå Storebror. Givetvis är terrorister bara ett svepskäl för att kunna övervaka det man fruktar allra mest – den egna befolkningen.
Inte ens ”huvudpersonen” Charlie Hebdo är fri från hyckleri. Detta då publikationen bara tycks värna om av makten sanktionerad ”yttrandefrihet”. 2009 sparkade veckomagasinet skämttecknaren Maurice Sinet för att han skrivit att ”han kommer gå långt i livet, den lilla gossen” om dåvarande presidenten Nicolas Sarkozys son Jean. Skälet var att det kunde uppfattas som ”fördomar om judar och social framgång”, vilket ledde till åtal för ”hets mot folkgrupp”. Den då 80-årige Sinet utsattes för dödshot från Jewish Defense League och tvingades av sin arbetsgivare att välja mellan att be om ursäkt eller få sparken. Han valde det sistnämnda. Den gången var tydligen inte yttrandefriheten viktig ens på det så hyllade veckomagasinet Charlie Hebdo, som västmedia påstått drev lika mycket med både kristna, judar och muslimer. En harmlös spydighet om en ur eliten gavs ingen frihet att yttras medan teckningar som förnedrar profeterna Jesus och Mohammed, gärna i sexuella sammanhang, ses som yttrandefrihet värd att värna.
Det säger det mesta om det förljugna och dekadenta väst, den döende kvarstoden av en av historiens mest framgångsrika civilisationer – den västerländska.