Protesterna mot den förda mineralpolitiken fortsatte den 18 maj med en protestmarsch genom Stockholm med Fältbiologerna som initiativtagare. Samlingen var på Sergels torg, där tal hölls och samen Nikki Märrak jojkade mot exploateringen.
Gruvexploateringen har blivit ett prioriterat mål för den nuvarande regeringen. Miljövännerna anser att regeringen uppenbarligen vill forcera exploateringen ytterligare. Om det finns brytbar mineral i marken, då ska den upp, så snart som möjligt och till vilket pris som helst – och oavsett om den är efterfrågad eller ej.
Sverige och Finland har unikt frikostiga lagar om mineralexploatering. Utländska bolag behöver betala totalt bara 0,2 procent av mineralvärdet till markägare och myndigheten Bergsstaten. Innan 1992 hade staten rätt till en vinstandel på 50 procent.
Staten erbjuder dessutom gratis vägar och annan infrastruktur åt gruvföretaget. Svenska staten tar också i praktiken på sig ansvaret för ”återställande” och att skydda vatten och den omgivande miljön från slagghögarnas läckage av giftiga metaller efter att driften upphört.
Många talare riktade udden mot Alliansregeringen och i synnerhet mot näringsministern Annie Lööf (C), som brukar kalla sig ”Alliansens gröna röst”. Man påminde också om att politiken har djupa rötter som även socialdemokratiska regeringar stått bakom. Ett regeringsskifte är ingen garanti för en kursändring.
En av talarna, Åsa Moberg, författare, välkänd vänsterprofil från Dagens Nyheter, höll en liten föreläsning om hur nuvarande minerallagstiftning kom till. Man får söka sig tillbaka till 1950-talet, när kärnkraften skulle byggas och man ville till varje pris driva dem med svenskt uran. Då ”upptäckte” man att markägarna hade ”orimlig” makt över de mineraler som kunde finnas i berget under. Så kunde det inte få vara, tänkte makthavarna. Minerallagen från 1974 innebar i praktiken att man socialiserade alla viktiga metallförande mineraler, keramiskt användbara leror, kol, olja och gas som möjligen kunde finnas några meter ned i marken. Markägaren äger sedan dess i praktiken inte mer än någon meter av markens ytskikt.
Till slut blev det i alla fall inga urangruvor i Sverige utan uranet importerades från USA och på senare tid från Ryssland.
Demonstranterna kräver att minerallagen rivs upp och skrivs om. I vems intresse är det att Sverige har en gruvnäring – annat än de utländska exploatörernas?
”Fast mark – rent vatten – levande kulturarv” skanderade talkören.
För samerna är detta en konkret överlevnadskamp. Planerade gruvor tar bort mark och förstör renarnas flyttvägar.
Renskötseln bygger i grunden på en annan syn på äganderätt och brukarrätt till mark, än vad som sedan århundraden känns rätt för svenskarna. Det är den senare ordningen som är formaliserad i lag, och samerna har därför inte möjlighet att uppträda som målsägande i tvist med gruvbolagen.
Samerna har uppbackning från FN (ILO:s resolution 169), och svenska staten har fått reprimander för att inte respektera samernas rättigheter som urfolk. Det är anmärkningsvärt att regeringen som tävlar i klassen ”världens mest generösa invandrarland” av FN anklagas för rasdiskriminering mot en egen ursprungsbefolkning.