Få samhällsfrågor har på senare tid uppmärksammats så mycket som de allt fler romska tiggarna från framför allt Rumänien. De journalister som skrivit om detta nya fenomen har oftast porträtterat romerna som offer och menat att få människor frivilligt skulle välja ett liv i tiggeri, smuts och snusk. Affärsinnehavare som på något sätt försökt hindra romerna från att tigga utanför sin affär har klandrats, vi har till exempel tidigare rapporterat om det så kallade Vattenmålet i NyT v 46/2014.
En av få som gjort någon sorts ansträngning att ta reda på i vilken utsträckning tiggeriet till exempel är organiserat är journalisten Josefine Hökerberg på Dagens Nyheter. Inte ens hennes artiklar skrapar dock mer än på ytan, antingen på grund av tidningens policy eller hennes egen insikt att detta är en känslig fråga. Vi har sökt Hökerberg för att få reda på i vilken utsträckning våra egna observationer stämmer överens med hennes erfarenheter, men tyvärr är hon ”borta från kontoret” ända till 1 oktober 2015.
Vår avsikt med sammanställningen i veckans nummer är att ge en kompletterande bild av fenomenet. Kontrasten är stor mellan gammelmedias friserade bild och de historier, foton och filmer på nätet som visar romer som växlar in stora summor pengar, som anländer till Sverige i uppenbart organiserade busskaravaner och som plötsligt och mirakulöst kan gå utan kryckor. Medan gammelmedia gärna intervjuar ”sina” experter som berättar om diskriminering i Rumänien har vi själva kontaktat rumänska myndigheter och tagit reda på hur lukrativt det egentligen är att tigga i Sverige. Vi visar också att det finns professorer även i Sverige som är insatta i frågan och som har saker att berätta som gammelmedia absolut inte vill höra.
Vi hoppas att sammanställningen kan erbjuda våra läsare ett gediget referensmaterial när olika påståenden och undanflykter publiceras i gammelmedia, och att det kan öppna upp för en ärligare debatt om det ”moderna” tiggeriet.
