Året 2018 var ännu ett i raden av katastrofala år, som vanligt lite värre än tidigare år. Blandat med skildringar av Katerinas privata situation, föräldrarna, familjen, karriären och livet i stort får man i varje kapitel ta del av några av de då aktuella händelserna och en analys av dem. Källorna är de många människor som hör av sig till Katerina och är bekymrade. Ett av mest intressanta och hårresande avsnitten handlar om hur Migrationsverket inte ens försökt ha någon koll på att terrorister inte kommer in i landet, men det finns många fler.
Ett återkommande tema i boken är den nya feminismens fördärvliga inverkan på synen på maskulinitet och kvinnlighet.
Det är ett nöje att läsa boken, men som vanligt när man läser någonting om Sverige numera blir man också förbannad och, när det gäller skildringar av det gamla Sverige, ledsen. Katerinas språkhantering och förmåga att skapa fyndiga dubbelbottnade meningar bidrar till nöjet. De stora skogsbränderna kommenteras med ” … plötsligt brinner inte bara en julgran utan miljoner granar”, en briljant anspelning på Fredrik Reinfeldts hånfulla tal om att allt är så bra i Sverige för att julgranen inte brinner.
Katerina beskriver också hur engagemanget som fristående kandidat för Medborgerlig Samling blev en besvikelse och hur ängsligheten frodas i den så kallade kastrathögern som är så marinerad i socialistiska föreställningar att de aldrig vågar ta ställning för högervärderingar på riktigt, bara på avstånd. Medborgerlig samling anklagade henne för att ha radikaliserats, i ett avsnitt av boken beskriver hon hur radikalisering blivit en nödvändighet i ett alltmer extremt Sverige.
Ett återkommande tema i boken är den nya feminismens fördärvliga inverkan på synen på maskulinitet och kvinnlighet. Katerina menar att detta har lett till många av de problem vi nu har i Sverige.
Det är lätt att som dissident känna igen sig i de mer personliga avsnitten i boken. Katerina beskriver öppenhjärtigt alla de känslor man får inför en omvärld som inte verkar förstå de mest grundläggande saker och samband utan lever vidare som om ingenting har hänt. Inte ens terrordåd och mycket grov brottslighet i folks hemmakvarter verkar påverka de politiskt korrekta.
Sammanfattningsvis kan man säga att boken är en personlig årskrönika, ett tidsdokument, för 2018. Jag förutspår att man gång på gång kommer att kunna plocka fram boken och trycka i ansiktet på förnekarna som in i det sista kommer att hävda att de ingenting visste när väl katastrofen är ett faktum.
Vanligen brukar jag rekommendera att man köper en bok om jag tycker att den är bra, i det här fallet rekommenderar jag dock att man köper en hel trave. Att prenumerera på Nya Tider är en motståndshandling och Katerina Janouch har alltid tagit ställning för Nya Tider. Därför tar jag ställning för Katerina och att köpa hennes böcker är också en motståndshandling.
Katerina är en av många som drabbats hårt ekonomiskt av uteblivna uppdrag efter att hon tog bladet från munnen, och det är viktigt att visa hatarna att deras drev inte påverkar oss dissidenter. Hennes bok är synnerligen väl lämpad som present till politiskt korrekta vänner, därför kan det vara bra att ha en trave för kommande födelsedagar.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
