Nyligen, i NyT v.12/2019, berättade vi att Aftonbladet till slut fått sitt ”straff” för att man förtalade en teaterchef till den grad att han tog livet av sig. Detta trots att det inte fanns en tillstymmelse till substans bakom anklagelserna om sextrakasserier och maktmissbruk. Nu klandras Aftonbladet av Pressens opinionsnämnd som i skarpa ordalag kritiserar svartmålningen, men tidningen rycker bara på axlarna: ”Nu har PON sagt sitt. Aftonbladet har gjort fel. Vi slutar där”, skriver Aftonbladets ”publisher” Lena K Samuelsson i en ledartext.
Så var det klart.
Värre går det för den som inte vaktar sin tunga på till exempel Facebook. Vi har nyligen publicerat flera artiklar om hur människor dömts för brott mot lagen om hets mot folkgrupp (HMF). Det visar sig till exempel att det är olagligt att tycka att det inte borde vara några afrikaner i Sverige, men när vi ringer domaren vägrar han att säga hur många afrikaner man måste vilja ha i Sverige för att inte bryta mot lagen.
Det är även olagligt att anse att en svart man från Afrika inte är en engelsman. Detta trots att ”engelsk” inte är något medborgarskap, som till exempel att vara medborgare i Storbritannien, utan just är benämningen på en etnisk grupp med härstamning från angler, saxare, romare och vikingar.
Det är till och med så att man inte ens behöver skriva något olagligt, det räcker att dela en länk till något någon annan har skrivit eller bara till en video på Youtube, för att kunna dömas. Detta trots att texten eller videon i länken när som helst kan ändras från laglig till olaglig, utan att den som delat länken ens märker det.
Samtidigt förekommer det daglig hets, speciellt mot invandringskritiker, i systemmedierna. ”Bruna råttor”, ”nazianstrukna”, ”främlingsfientliga” … och det är bara vad man säger om Sverigedemokraterna. Kritiska medborgare, journalister från alternativmedia och andra som inte åtnjuter parlamentariskt skydd råkar ännu värre ut. Sverigedemokraten Mattias Philipson, 45, från Båstad tog sitt liv efter att ha blivit uthängd i systemmedia. Det finns fler som systemmedia bär ett ansvar för.
Det är fullkomligt uppenbart att HMF-lagens enda uppgift är att stoppa kritik mot den förda politiken och dess konsekvenser. Det är därför den är så luddig och vag, ingen ska kunna gå säker, alla ska vara rädda för att eventuellt gå över gränsen när de säger något eller till och med delar en länk. Alla ska vara rädda, precis som i gamla DDR.
Lagstiftarna brukar säga att HMF-lagen inte hindrar yttrandefriheten och i domarna finns ofta ett resonemang om inlägget varit en del i en ”saklig diskussion”. Ändå döms ofta de åtalade för att till exempel ha lagt upp en mem eller länkat till en satirbild. Det är bara några exempel för vad som inte anses vara en saklig diskussion. Detta trots att ironi och satir utgör en fundamental del i den västerländska debatten. Eller hur var det med Charles Philipons berömda satirteckning av kungen Ludvig Filip som omvandlas till ett päron? Philipons åtalades för majestätsbrott och brukar lyftas fram som en martyr för yttrandefriheten.
Försvarare av HMF-lagen brukar säga att den behövs, eftersom fientligheter mellan hela folkgrupper drar in en massa oskyldiga människor i en våldsspiral. Det är inte bara en konflikt mellan individer. De rättsfall vi har skrivit om visar dock tydligt att HMF-lagen i dag används för att tysta kritik mot den förda politiken. Att myndigheterna slagit fast att svenskar inte skyddas av lagen om HMF och att det därför är fritt fram att hetsa mot och hota den svenska folkgruppen understryker bara min poäng.
Hat och hets är inte en bra utgångspunkt för samhällsdebatt. Jag förstår dock dem som fylls av avsky för politiker som förråder sitt eget folk och som stiftar lagar för att tysta kritiken mot deras svekfulla politik. Jag förstår dem som fylls av förakt för journalister som skandaliserar frågvisa och kritiska medborgare i syfte att skydda den sittande makten. Då är förakt och avsky inte bara förståeligt, det är ett första steg till att rätta till problemet.
Låt oss börja med att avskaffa HMF-lagen!
