Partiet Nyans säger utåt att de är ett parti för alla som vill ha mångkultur och mer inkludering av förorternas första och andra generationens invånare i det svenska samhället. I praktiken dominerar dock det islamiska. På möten syns främst muslimska män, medan kvinnorna sitter längst bak. Deras kärnfrågor handlar om att motverka slöjförbud, införa separata badtider för kvinnor på badhus och förbjuda teckningar av profeten Muhammed.
– Att kränka profeten borde definitivt räknas som hatbrott. Det borde även vara olagligt att bränna Koranen, har partiledaren Yüksel sagt till bland andra Dagens Nyheter.
I veckans reportage har vi lyckats göra en intervju med förste vice ordförande i Nyans, Lotta Slim. Det blev en märklig och närmast bisarr intervju. Det visar sig nämligen att Lotta inte har en aning om att partiet är emot skämtteckningar och att man vill bränna ner Lars Vilks konstverk, som för övrigt består av helt harmlösa konstruktioner av flytved. Man får närmast intrycket av att man satt Lotta som vice ordförande för att det skulle se bra ut, men att det aldrig var meningen att hon skulle säga något offentligt. När vi frågar henne om hur hon ser på att kvinnor sitter längst bak på partiets möten, tycker hon inte om det. Men när hon tagit upp det med partiledningen verkar de inte lyssna på henne. Är det för att hon är kvinna? Eller för att hon är svensk? Vi kan bara spekulera.
Även i övrigt är Nyans ett renodlat intresseparti för invandrare, med krav på kvotering, särskilda förmåner och i största allmänhet en anpassning av Sverige till deras kultur och traditioner.
Och det är bra. Under lång tid har islamister och andra utländska särintressen infiltrerat de svenska riksdagspartierna. Partierna har öppnat sina dörrar på vid gavel för att visa hur ”inkluderande” och ”antirasistiska” de är. Visst har det resulterat i en och annan skandal, som när en centerpartistisk nämndeman dömde enligt sharia, men det var ett pris partierna var villiga att betala för en ”snäll” fasad och många invandrarröster.
Det har gått så långt att vissa partier helt tagits över av invandrare, åtminstone lokalt. Både Miljöpartiet och Socialdemokraterna har fått svenska kandidater bortröstade genom klanröstning där den egna folkgruppens eller familjens företrädare genom ett stort antal personröster klättrat förbi kandidater som av partiet placerats högre upp på listorna. Somalierna har varit speciellt bra på detta.
Även om riksdagspartierna i hög grad redan företräder de utomeuropeiska invandrarnas intressen och sätter dem framför svenska behov, så förstår de att budskapet måste lindas in. Det finns trots allt fortfarande rätt många svenska och västerländska väljare kvar i Sverige som man fortfarande måste ta hänsyn till. Då och då gör man därför utspel om ”språkkrav” eller ”utvisa fler brottslingar” för att appellera till denna väljargrupp.
Ett renodlat invandrarparti är mycket bättre. Det kommer att göra det tydligt för alla att det handlar om ett svenskt Sverige eller ett mångkulturellt Sverige – och vad det i praktiken innebär. Det bästa vore om de fick några kandidater invalda i riksdagen. Det skulle tvinga de andra riksdagspartierna att ta ställning, en vinn-vinn-situation för Sverigevänner.
Om de skulle ta ställning för invandrarna och tydligt driva en svenskfientlig politik för att inte förlora muslimska väljare, så skulle svenska väljare gå till ett parti som bättre företräder deras etniska grupps intressen. De partier som i stället skulle välja att kritisera invandrarpartiet, skulle snabbt förlora invandrarnas stöd och tvingas blir mer Sverigevänliga för att över huvud taget ha någon relevans i svensk politik.
Generellt gör ett invandrarparti att frågan om mångkultur och invandring hamnar högre upp på dagordningen och spetsas till. Och det är bra, det är en ödesfråga för Sverige och framtiden. Det behövs en större polarisering för att visa de olika alternativen som väljarna har att ta ställning till.