Eftersom DN vägrar att införa vårt genmäle väljer vi att publicera det på webben. Vi har här fyllt på med några utvikningar, som vi strukit i själva genmälet då det måste hållas kort, men som är viktiga för en helhetsbild. Nya Tider kommer nu att gå vidare med en anmälan till Pressombudsmannen angående genmälet.
Genmäle
En intensiv debatt har rasat om Nya Tider och vårt vara eller icke vara på Bokmässan. Gunnar Ardelius, ordförande i Sveriges författarförbund, har i DN skrivit att ”Europas spöke hemsöker Bokmässan”, DN:s Kristina Lindquist har hävdat att vi vill göra lampskärmar av folk och Hanne Kjöller på DN har jämfört mig personligen med Hin håle själv. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har dock i SVT den 23 september sagt att ”den som är hårt angripen ska få svara, det tycker jag också är rimligt” och det ämnar vi nu göra.
När vi startade Nya Tider var det för att stärka demokratin. Vi reagerade på den skeva verklighetsbild som förmedlas i många av de större medierna, det som Ann-Charlotte Marteus på Expressen så väl beskrev i en krönika 2015 med rubriken ”Det är jag som är åsiktskorridoren”. Där berättade hon hur man genom att frisera fakta och bara låta vissa åsikter komma fram kunde manipulera den svenska opinionen så att inte ”islamofobin” smittade av sig från Danmark. Nya Tiders syfte är att skriva om det som finns utanför åsiktskorridoren, bland annat de ”samhällsproblem som borde ha uppmärksammats och åtgärdats för länge sedan”, som Marteus uttryckte det i krönikan.
Vi kan ta Gunnar Ardelius artikel som exempel på den ohederliga argumentation som plågar svensk samhällsdebatt. Han påstår: ”Mer än en tredjedel av Sveriges författare har utsatts för hot, våld eller trakasserier. De senaste tolv månaderna har närmare en femtedel upplevt hot. Personer med utländsk bakgrund är mer utsatta. Vid hälften av händelserna uppfattades förövaren tillhöra någon form av högerextrem eller rasistisk grupp.”
Detta är helt enkelt inte sant. Det som står i rapporten från Myndigheten för kulturanalys är att mer än en tredjedel av de 2 926 tillfrågade som svarade har någon gång utsatts för hot, våld eller trakasserier, och av dessa har cirka 268 personer (det står 25 procent av de 1070 som blivit utsatta) angivit att de uppfattat motiven som politiska. Det är av dessa cirka 268 personer som hälften, cirka 134 personer, upplevt att förövaren drevs av någon form av ”högerextremism”. Det är alltså långt ifrån hälften av alla som blivit utsatta, vilket är vad Ardelius gör gällande.
Det kan också vara värt att notera att när Ardelius skriver att ”i 58 procent av fallen där förövarna uppfattades representera ett politiskt parti angavs Sverigedemokraterna som svarsalternativ” så handlar det om totalt 30 författare och konstnärer av alla 1070 som känt sig hotade eller på annat sätt utsatta under sitt liv.
Ardelius har antingen inte bemödat sig om att läsa rapporten ordentligt eller så ljuger han medvetet – det är svårt att veta eftersom han slänger på luren när vi frågar honom om var han fått siffrorna ifrån. Att DN låter ett så grovt faktafel passera borde också höja en del ögonbryn.
Att författare och andra kulturarbetare blir utsatta för hot och våld är inget att ta lätt på, jag har själv blivit utsatt för ett mordförsök på grund av min journalistiska verksamhet, men att snedvrida detta i politiskt syfte är helt enkelt oärligt.
Man kan också titta på vad för slags incidenter dessa författare rapporterat om i enkäten. De vanligaste fallen som tas upp handlar om saker som framförts på nätet eller andra liknande ”trakasserier” som inte ens är olagliga, och här verkar vissa mer lättkränkta än andra. Från Bokmässan twittrade Alexandra Pascalidou om det hemska övergreppet ”Igår fotade fascist min rygg och twittrade ut” och dagen därefter skickade utställaren Emmaus Björkå följande pressmeddelande: ”Nynazister från Nya Tider i aktion mot flyktingar inne på bokmässan”. Visst låter det otäckt? Fakta bakom detta var dock att någon tagit gratistidningar från Nya Tiders monter och lagt dem på Emmaus bord. Enligt Bokmässans säkerhetschef är detta en ganska vanlig typ av problem och även vi drabbades av detta flera gånger, dock utan att reagera nämnvärt över det. För Emmaus var det dock en stor sak: ”Detta är vad som sker när man släpper in nazister i yttrandefrihetens namn.” Jämför det med konstnären Lars Vilks som får leva med livvakt dygnet runt eller gatukonstnären Dan Park som blivit nedslagen på öppen gata flera gånger och grovt misshandlad, allt på grund av att deras konst utmanar det politiskt korrekta.
Det är riktigt skrämmande att det i dag finns vissa som i yttrandefrihetens namn vill begränsa yttrandefriheten. När tidningar och tv-kanaler förbjuds i Turkiet, så kritiseras det av bland andra Gunnar Ardelius, men på hemmaplan vill han själv utestänga systemkritiska tidningar som Nya Tider.
Vi har blivit kallade det ena och det andra, bland annat menade DN:s Hanne Kjöller att Nya Tider ”inte når upp till skoltidningsnivå” och jämförde med att hon skulle sätta ”fyra häftklamrar runt mina inköpslistor”. Hon kanske borde upplysa journalistikprofessor Kent Asp om sina rön. Presstödsnämnden gav honom i uppdrag att granska Nya Tider inför vår presstödsansökan och han fann då att tidningen motsvarade kraven på reguljär och aktuell allmän nyhetsförmedling eller allmänpolitisk opinionsbildning.
Vi på Nya Tider är självklart nöjda med att ha kunnat nå ut med egen information om vad vår tidning handlar om i SVT, istället för att andra ska ”förklara” det åt oss. Vi har tack vare detta ökat vårt prenumerantantal rejält och vi nosar redan på nästa presstödsnivå och därmed ökade resurser att bevaka och granska nyhetsflödet. Den debatt som förts kring Nya Tiders medverkan handlar dock om så mycket mer än bara vår tidning. Det är en principfråga där decenniers censur nu får en genomlysning.
Åsiktskorridoren handlar om mer än att ”bara” frisera fakta och utelämna viktig information. Det handlar också om att stämpla obekväma röster som ”rasister” eller ”nazister” och sedan använda den godtyckliga stämplingen som ett argument för att utestänga dessa röster från det offentliga samtalet.
Denna gång lyckades inte strategin. Tack vare att vi har en tidning på papper kunde vi precis som alla andra tidningar boka en monter på Bokmässan. När vi sedan hade ett avtal räckte det inte längre att skrika ”nazist” för att tysta oss. Vi visade att vi var beredda att gå till domstol för att få vår monter, och när det plötsligt krävdes hållbara argument och inte bara svartmålning sprack alla som tidigare haft så starka åsikter om oss som troll i solen. Det är så lätt att stämpla utan att ens ha läst tidningen, men när det krävdes hållbara argument var det inte lika roligt längre.
Att vi har fått en sådan debatt har historisk betydelse. Debatten har nämligen tvingat dem som vill hindra alternativa röster som Nya Tider att delta i det offentliga samtalet att slänga masken, och visa vilka antidemokrater de i verkligheten är.