Egen identitet och livsstil på frammarsch i det nederländska språkområdet

Både Nederländerna och Flandern har genomgått stora politiska förändringar under det senaste årtiondet. Invandringsfrågan har kommit att definiera de politiska skiljelinjerna i detta område, där de flesta etablissemangspartier förespråkar en politik av öppna dörrar, medan de nyare partierna obevekligt motsätter sig denna invandring.

Stödet för Geert Wilders växer

Geert Wilders från Frihetspartiet (Partij Voor de Vrijheid) har blivit världsberömd som en ståndaktig motståndare till islamisk invandring i Västvärlden. Holländarna är ett frispråkigt folk som säger vad de tycker, och Wilders har därför aldrig hymlat om sitt motstånd mot islam. I februari i år sade han till den amerikanska dagstidningen USA Today:

– Nederländska värderingar baseras på kristendom, judendom och humanism. Islam och frihet är inkompatibla. Det ser man i nästan varje land där det [islam] dominerar. Det råder en brist på frihet, civilsamhälle, rättsstatsprinciper och medelklass. Journalister, homosexuella och apostater får samtliga svårigheter på sådana platser. Och det importerar vi.

På grund av sin tydliga kritik mot islam har Wilders mottagit bokstavligt talat tusentals dödshot. Han är ständigt beskyddad av sex civilklädda poliser och bor i ett skottsäkert hus som han har tilldelats av staten och som bland annat innehåller ett panikrum. Han körs i ett bepansrat polisfordon från sitt hem till det nederländska parlamentet och bär skottsäker väst vid alla offentliga framträdanden.

Nederländerna har upplevt två uppmärksammade mord på offentliga personer, som dittills hade betraktats som ett tolerant, säkert och avslappnat samhälle. I början av 1990-talet kunde man fortfarande se ministrar som cyklade på gatorna i Haag. Morden kom dock att förändra detta och gjorde att myndigheterna tvingades ta dödshoten på allvar.

Det första var mordet på Pim Fortuyn den 4 maj 2002. Den färgstarke och öppet homosexuelle Fortuyn var nederländska ”Nya högerns” upphovsman samt en tidigare marxistisk sociolog och produktiv författare till nio böcker. Det andra uppmärksammade fallet var mordet på filmskaparen Theo van Gogh den 2 november 2004.

Geert Wilders högra hand och ibland talskrivare, Martin Bosma, berättade nyligen för mig att särskilt mordet på van Gogh påverkade honom djupt:
– Jag växte upp i ett vänsterhem där man stödde Arbetarpartiet. Fram till den händelsen brukade jag inte ifrågasätta saker och ting särskilt mycket. Men han dödades av en muslim på trottoaren vid Linnaesstraat, knappt hundra meter från där jag bor. Verkligheten hade nått mig.

Under de senaste åren har Bosma skrivit minst två böcker, en om nederländsk politik och en om Sydafrika. Han arbetar också på en doktorsavhandling som ska beskriva Nederländernas roll i att skapa ett ”folkkrig” i Sydafrika som har skördat 20 000 liv. ”Folkkriget” var en nordvietnamisisk strategi som togs över av ANC och Kommunispartiet i Sydafrika, och som går ut på att öka sin bas av anhängare genom hot och våld mot de pontetiella anhängarna.

Frihetspartiet är nu det näst största partiet i det nederländska parlamentet Tweede Kamer, motsvarigheten till det brittiska underhuset. Partiet har nu 20 av de totalt 150 platserna. Det största partiet är högerliberala VVD (Folkpartiet för frihet och demokrati), som har 33 mandat. VVD lyckades med nöd och näppe bilda en koalitionsregering efter 225 dagars förhandlingar, de längsta i nederländsk historia. För att utesluta Frihetspartiet från regeringen tvingades Rutte bilda koalition med vänsterliberala D66 och två mindre kristna partier.

Arbetarpartiet följer samma nedåtgående trend som de flesta europeiska socialistpartier. Vid valet i mars 2017 kollapsade det till endast nio mandat i parlamentet, det sämsta resultatet i mannaminne.

Partiet kallar sin ideologi ”ny realism”, vilket i den första valkampanjen beskrevs som ”en ny och starkare liberalism, med mer fokus på kultur, tradition och moral”.v

Thierry Baudet lockar ungdomen

En av nederländsk politiks stigande stjärnor är den ungdomlige Thierry Baudet, 34. Med sitt fördelaktiga utseende och fransk-­hugenottiska namn tog han språnget och bildade sitt eget parti, Forum för demokrati, och fick i mars in två ledamöter. Dock visar opinionssiffror från Ipsos att hans parti växer i popularitet och i dag skulle få tolv mandat i parlamentet.

Han riktar särskilt in sig på ungdomen, skriver böcker och håller möten och debatter på universitetsområden. Vid en intervju i Amsterdam i slutet av november hävdade han att hans parti hade 20 000 betalande medlemmar:

– De andra partierna har inga medlemmar och ingen inkomst från sina anhängare. De är beroende av statliga bidrag för sina pengar. Vi valde en annan väg och rekryterade medlemmar som betalar en avgift. Vi ger ut böcker och, när det är nödvändigt, ger även bort böcker till unga människor för att de ska börja fundera.

I sin senaste bok, Breek het partijkartel (Bryt upp partikartellen), hävdar han att de etablerade partierna bildar ”karteller” för att utestänga konkurrens. Han stöder idén om folkomröstningar för att ”återskapa politisk balans”. I sin bok skriver han: ”Vi måste vidga möjligheterna till direkt folkligt inflytande.”

I Nederländerna är det fortfarande möjligt att säga sin mening

Precis som i Frankrike upprätthålls uppgången för högerpartier i Nederländerna av en utomparlamentarisk intellektuell rörelse. I en artikel i tidskriften Vrij Nederland nämndes fem intellektuella bloggare som ”pådrivarna av den nya högern”: Sietske Bergsma, Wierd Duk, Timon Dias, Geerten Waling och Machteld Zee. De har alla en stark närvaro på nätet och skriver böcker om ämnen som islam, invandring och nederländsk identitet.

En annan framstående litterär och politisk profil är Joost Niemöller, 60, en erfaren journalist och författare av tolv böcker. Trots att han under större delen av sin karriär har varit journalist i systemmedia, har han på senare år gått över till den alternativa rörelsen och stöder Geert Wilders hållningar. På Twitter har han också uttryckt sin beundran för Ungerns premiärminister Viktor Orbán.

Det som särskiljer Nederländerna från många andra länder i Europa är att högersinnade personer inte har stigmatiserats eller blivit bannlysta av de etablerade medierna. Martin Bosma från Frihetspartiet, till exempel, figurerar regelbundet på tv och skriver opinionstexter i dagstidningar. Han har av parlamentet också utsetts till ordförande för det interparlamentariska utskottet av Taalunie, en paraplyorganisation som ska främja det nederländska språket i både Nederländerna och Flandern.

Till skillnad från situationen för Vlaams Belang i Belgien, har man inte skapat någon cordon sanitaire (karantän) runt Frihetspartiet eller Forum för demokrati, trots att ”partikartellen” utesluter alla nykomlingar från inflytande. Nederländerna har en lång tradition av tolerans och yttrandefrihet, som har hjälpt Frihetspartiets ”nya realism” att få fäste.

Vlaams Belang gjorde grovjobbet, men är nu överkört

I Flandern, historiskt sett kal­lat ”Södra Nederländerna”, har det inte varit lika lätt. Belgiska socialister såg på bildandet av det ursprungliga Vlaams Blok (Flamländska blocket) 1978, under grundaren Karel Dillen, med oro och försökte hitta sätt att hindra partiets deltagande i belgisk politik. Vlaams Blok bedrev kampanj med två huvudfrågor: Flamländsk nationalism, som skulle leda till flamländsk autonomi inom en belgisk konfederation, liksom motstånd mot invandring.

Vlaams Blok fick ett genombrott i valet 1991, av partiets motståndare kallat ”den svarta söndagen”. Då gick Vlaams Blok från två till tolv mandat i det federala parlamentet, och från ett till fem mandat i senaten, vilket fick Belgiens politiska etablissemang att leta efter skäl att förbjuda partiet. En överenskommelse om cordon sanitaire hade redan undertecknats av de större partierna 1989, då man enades om att aldrig bilda koalition med Vlaams Blok och aldrig heller ”göra invandringen till en politisk fråga”.

Vid parlamentsvalet 2004 blev Vlaams Blok det populäraste partiet i Flandern, då en fjärdedel av väljarkåren stödde det. Snart meddelade dock en belgisk domstol att vissa föreningar som kunde kopplas till Vlaams Blok bröt mot lagar mot rasism på 1990-talet, eftersom de i sina publikationer hade föreslagit att invandrare skulle skickas till separata skolor och att arbetsgivare som föredrog att anställa utomeuropeiska arbetare skulle få betala en särskild skatt.

Då partiet riskerade att förlora sina statsbidrag och rättigheter att höras i statlig radio och tv under valkampanjer, valde det att upplösa sig självt den 14 november 2004. Dagens Vlaams Belang bildades fem dagar senare under i princip samma ledarskap, med Filip Dewinter som chefsideolog och Frank Vanhecke som partiord­förande.

Från 2010 blev Vlaams Belang ett offer för sin egen framgång. Efter att man i hög grad hade påverkat den flamländska opinionen till att stödja mer autonomi och mindre invandring konkurrerades man på högersidan ut av det nybildade Nieuw-Vlaamse Alliantie (N-VA).

Detta parti övertog huvudpunkterna i Vlaams Belangs ideologi och program, men klädde det i mjukare språkbruk för att bli mer attraktivt för etablerade medier och för väljarkåren. Följden blev att N-VA nu har blivit Flanderns största parti under Bart de Wevers ledarskap, Antwerpens nuvarande borgmästare. Det ingår också som koalitionspartner i den nuvarande federala regeringen, med tre ministrar.

Den stora skillnaden mellan Vlaams Belang och N-VA är att det förstnämnda är ett EU-kritiskt parti som motsätter sig det nuvarande EU-systemet, medan det senare är för unionen, och hellre ser det framtida Flandern som en successivt mer autonom region i ett federalt Europa som ska försvaga den belgiska centralstaten.

En flamländsk nation

Det nederländska språket talas av 22 miljoner i Europa, med 16 miljoner i Nederländerna och 6 miljoner i Flandern. Som ekonomisk enhet är området redan väl integrerat, med samarbete mellan ministerier i Nederländerna och den flamländska delen av Belgien. Språkunionen är ett exempel, men det finns också en ”Flamländska regeringens generaldelegat i Nederländerna”, en diplomatpost som för närvarande innehas av Axel Buyse.

Mellan de båda världskrigen fanns det en stark rörelse för ett ”Stornederländerna”, som skulle förena de båda områdena i en stat och rentav skulle kunna omfatta delar av norra Frankrike, eller franska Flandern, som tidigare varit nederländskspråkigt och där vissa städers arkitektur indikerade en gemensam historia. Under denna period hoppades många människor att Tyskland skulle stödja idén, men nationalsocialisterna valde i stället ”germanisering av Nederländerna och Belgien”, vilket skulle ha inbegripit införandet av högtyska som språk.

Thierry Baudet har redan uttalat sig för en självständig flamländsk stat som skulle vara fri att välja sitt eget öde, inklusive en djupare integration med Nederländerna.

Ett annat gemensamt tema som har framträtt på senare tid bland medlemmar av Nya högern eller Ny realism i det nederländska språkområdet är en oro för situationen för de sydafrikanska boerna och afrikanderna, som talar afrikaans, ett språk som har uppstått ur 1600-talets nederländska.

Både Frihetspartiets Martin Bosma och Forum för demokratis Thierry Baudet har på Twitter nyligen yttrat sig om att denna folkgrupps mänskliga rättigheter ska respekteras, efter rapporter om farmarmord och andra illdåd i Sydafrika. Vlaams Belang i Belgien har alltid upprätthållit starka band med boerna, och Filip Dewinter tar ofta emot deras delegationer i Bryssel.